En mästare i svensk ekonomijournalistik

”Jag tvekar om Norgeaffären”. Marcus Wallenbergs ord i Dagens Nyheter fick läsarna att kippa efter andan. Det var just efter nyår 1979 första gången som näringslivets mest mäktigaste person sa vad han tyckte om Volvos ambition att börja bygga bilar i Norge i utbyte mot norsk olja. Kort tid därefter sprack Volvo-Norge affären.

Sven Ivan Sundqvist på Dagens Nyheter hade tröttnat på att få nobben varje gång han ville intervjua ”doktor Wallenberg” (han var hedersdoktor vid Handelshögskolan). Sundqvist hade som vanligt gjort grundlig research; tagit reda på vad som sades i SE-banken om Volvochefen Pehr Gyllenhammars planer. Så skrev han en fiktiv intervju med MW, skickade den till bankens huvudkontor. Det tog 15 minuter innan telefonen ringde på Sven-Ivan Sundqvists rum i DN-skrapan.

”Jag tror vi måste träffas, kan redaktören komma hit om en stund.” 

Marcus Wallenberg tyckte inte att artikelutkastet stämde.

”Då är det väl bäst att vi gör en intervju”, svarade journalisten.

Han renskrev på banken. Marcus Wallenberg var nöjd men undrade var läsarna skulle tycka. ”Frågar dom sig inte vad den där jäveln har med det här att göra?” P-G Gyllenhammar lär ha sagt att den där intervjun var som ett piskrapp i ansiktet.

Sven Ivan Sundqvist kom till Dagens Nyheter i början av 1970. Han var civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm, forskade och skrev avhandlingen ”Traditionell kalkylering och linjär programmering”. Sifferexercis och noggrannhet fortsatte han att tillämpa i journalistiken, ett av svaren på varför han blev en av landets mest inflytelserika ekonomijournalister. Han räknade och skrev sina kommentarer för hand. Sekreteraren skrev ut och redigerarna korrigerade stilistiska grodor.

Hans söndagskrönikor togs emot med förväntan och spänning av läsekretsen. Vad hade han att säga om pågående affärer och maktspel i näringslivet? Som att läsa en thriller, säger någon. Som att få vara med och lägga pussel, säger någon annan.

Sundqvist hade ett enormt kontaktnät. Han umgicks med direktörerna och ägarna i näringslivet. Han spelade tennis och squash med flera av dem, blev vän med några. Han lyckades med konststycket att både komma nära men hålla den proffsiga distansen när han skrev i tidningen. Inte många klarar den saken. Han fick intervjuerna, medveten om sitt eget inflytande och sin maktposition: DN:s 500 000 läsare. 

Det idoga räknandet och de outtröttliga samtalen gav utdelning i form av initierade analyser om den tidens stora maktaffärer; tvisten mellan finansmannen Erik Penser och statliga Nordbanken under 1990-talets finanskris eller skandalen där kända företagsledare fick förtur och rabattpris på nya aktier i läkemedelsbolaget Leo. När nykomlingen Refaat El Sayed dök upp med sitt bioteknikföretag Fermenta blev Sundqvist, som många andra, bländad av nykomlingen med de stora visionerna. Han hade fel och han undrade varför. Han skrev en hel bok om saken. Refaat El Sayed fick sex års fängelse för grovt svindleri. 

Sven Ivan Sundqvist ägnade ett kvarts sekel åt ekonomijournalistiken. Han förnyade den och blev en förebild för många kolleger. Han var kunnig som få och orädd. Han ägde inte en enda aktie. Han lät alltid huvudpersonen i artikeln läsa i förväg och bidra med en okommenterad replik. År 1973 tilldelades han Stora Journalistpriset för att ha ”gett den ekonomiska journalistiken nya dimensioner i form av börskommentarer och företagsekonomiska analyser.”

Han var också en nydanare; först på DN:s redaktion att placera grafiker tillsammans med journalister på 1990-talet när ny teknik möjliggjorde nya arbetssätt. Han startade och drev företaget SIS Ägarservice AB som listade de största ägarna i börsföretagen och bland annat bidrog med statistik om könsfördelningen i styrelserna.

Sven-Ivan Sundqvists betydelse för den moderna ekonomijournalistiken har varit unik. Många är de journalister som läst, lyssnat och lärt sig av mästaren. Kollegerna minns honom dessutom som generös och bussig.