”En Moa Martinsson för sin tid”

Agneta Klingspor, född i Lysekil 1946, kom efter flytten från ett småborgligt konfliktfyllt hem i Uddevalla till Stockholm, där hon ganska snart på det då ännu inte gentrifierade Södermalm under sjuttiotalet, studerade litteratur och hittade likasinnade. Bland annat i den så kallade Surrealistgruppen med konstnärer och författare i spe, som Carl Mikael Edenborg, Maja Lundgren och Aase Berg, som liksom Klingspor tagit sin tillflykt till huvudstaden från småstadens bigotta tristess.

Debutboken Inte skära bara rispa kom 1977. Det är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Kvinnodagbok 1962–1976” som hon själv kallade nyckelroman. Den hade en då ovanlig frispråkighet kring sexualitet, passion och livet överlag som ung kvinna de här åren, då emancipationen för kvinnor började ta fart på riktigt.

En annan gemenskap hon fann som ung, var bland kvinnliga författare som Ann-Marie Berglund och litteraturvetare som Birgitta Holm. Och i kretsen kring poeten Ruth Hillarp vars modernistiska formspråk och erotiska laddning kom att få stor betydelse för Klingspors fortsatta skrivande. Med Inte skära bara rispa, som listas i boken Tusen svenska klassiker, nådde Klingspor långt bortom den förväntade publiken, de universitetsstuderande kvinnorna i övre medelklassen. Boken har lästs av generationer av unga kvinnor på kontor, sjukhus och fabriksgolv. Tidsandans frågor om frigörelse och rätt till eget erotiskt liv hade hittat sin uttolkare. Klingspor blev omedelbart och tvärt emot egna förväntningar, eller ens önskningar, folkkär och medial.

Kanske är det den trotsigt rättframma tonen, rösten som vägrar leva upp till förväntningarna, men också är tillåtande, för att inte säga vägledande, som drabbar läsaren. En Moa Martinsson för sin tid.

Flera romaner följde, bland andra Fast land 1983. Hon skrev också  artiklar och essäer. Under nittiotalet skrev hon konstkritik för Expressen Kultur. Nyckelroman, som kom 1994, var en uppföljare till debutboken och kom att följas av flera kritiker- och läsarrosade titlar som Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Stängt p g a hälsoskäl (2010), och Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016), alla med teman från författarens brottningsmatcher med livet som fattig kvinnlig ensamstående författare, om passionerad och förlorad kärlek, om sjukdom och åldrande, åtföljt av en ständig skräck för döden.

Och genomgående med en bedövande ton av ensamhet. Att livet liksom rinner mellan fingrarna utan att man, skrämmande nog, kan göra så mycket åt det. Förutom att, som hon, skärskåda eländet på vägen ner. Och morra åt alltsammans. 

För det är där någonstans som bilden av Agneta Klingspor som märkvärdig röst utan offerkofta och utan minsta darr av inställsamhet eller självförhärligande träder fram. Hon blottlägger vad det vill säga att vara människa och kvinna i en brytningstid, då hoppet om en gemensam jämlik modernitet stod som högst, men som efter sekelskiftet 2000, definitivt föll tillbaka till en individuell kamp om makt och utrymme. Ett nytt och individcentrerat decennium under vilken Klingspor idogt förde kampen för rätten till frihet och jämlikhet för kvinnor, såväl ekonomiskt som erotiskt. Något vi fortfarande inte sett särskilt mycket av.

Men envist, ilsket och rättframt som en Lilla My, med drag av Mårran, lät hon oss i decennier ta del av och inspireras av vad som kom att bli hennes stund på jorden. Vilket i praktiken, i det verkliga liv som blev hennes, skrämde bort, oftare än det öppnade för gemenskap och kärlek.