En omsusad popartist och SM-guldmedaljör

En torsdagskväll i november 1980 släntrade rocklegenden Elvis Costello in på Stockholms då enda riktiga nattklubb: Alexandras. Han behövde hämta sig. Dagen innan hade världsartisten gjort en totalt misslyckad spelning i Eriksdalshallen. Förbanden, de lokala storheterna Ebba Grön och Dag Vag, hade stulit showen helt. När Costello äntrade scenen var publiken redan nöjd och färdig att gå hem. 

Ändå var inte resan till Stockholm bortkastad. Där på Alexandras scen fångade någon hans blick. En 21-årig sångerska med ett bländande leende, karismatisk scennärvaro och strålande sångröst. Det var Tove Naess, medlem i det hajpade bandet Dave & The Mistakes.  

Costello fattade direkt. Detta var en talang som inte fick gömmas undan i denna kalla avkrok av Europa. Redan året efter var Dave & The Mistakes förband under Elvis Costellos brittiska turné. Det hjälpte nu inte bandet, som splittrades året efter. Men det hjälpte Tove Naess. Plötsligt umgicks flickan från Stockholmsförorten Kärrtorp med internationella stjärnor som artisten Nick Lowe, som bidrog till att förverkliga hennes första två soloplattor: ”Isn’t it Crazy” och “Fighting for Love” som släpptes1983 respektive 1985. I en intervju med tidningen Ritz från den tiden berättar hon med den unga artistens självklara charm varför hon spelade in i London och inte i Sverige. 

”Det blir faktiskt billigare för mig än till exempel Polar-studion – men så har jag också tio till tjugo procents rabatt i London.” Rabatten berodde på att Nick Lowe ägde studion.  

Naess andra soloskiva rönte så pass mycket framgång att det internationella skivbolaget Virgin – grundat av legenden Richard Branson – ville storsatsa på henne. År 1987 släppte hon “Shine on” och året därefter “The Album”. På den senare skivan fanns bland annat en uppmärksammad cover av Jackson 5:s “I wan’t you back” som hon gjorde tillsammans med studiomusikerna bakom originalversionen. 

Parallellt med solokarriären var Tove Naess också engagerad i flera andra bandkonstellationer, som Dan Hylander och Py Bäckmans projekt Raj Montana Band och Totta Näslunds något mer obskyra “Varmare än körv”. Hon var dessutom en flitigt anlitad körsångerska till några av landets största artister. Bland de mest namnkunniga märks Roxettes Marie Fredriksson och Ulf Lundell.  

För många svenskar är Naess kanske mest känd för sin “Låt mig se ett under” i Melodifestivalen 1991. Med den slog hon ut Pernilla Wahlgrens “Tvillingsjäl” men blev till sist brädad av Carolas “Fångad av en stormvind” (som sedan segrade även i Eurovision Song Contest).  

I form av nittiotalet tog den mångsidige Tove Naess karriär ytterligare en vändning – i form av franska metallklot. Även om musiken fortsatte att vara en del av hennes liv tog boulespelandet en allt större plats. Hon introducerades till spelet av artistkollegan Mats Ronander och tog sig sedan an boule med samma driv och passion som hon vigde musiken. Medspelare vittnar om ett enormt tävlingssinne; alla matcher togs på största allvar och hon gav aldrig upp innan sista klotet hade spelats. Redan efter tre års spel blev hon uttagen till landslaget och senare blev det flera SM–medaljer, varav två guld. 

Parallellt med att boulen blev viktigare minskade hennes eget musicerande. Hon började arbeta som artistansvarig för tv-shower och galor på produktionsbolaget Titan. Därefter inleddes en karriär inom mathandeln och så småningom en chefsroll på kött- och delikatessbutiken M Seger i Östermalmshallen i Stockholm.  

Sitt livs många framgångar bar hon som en hemlig värme i sitt bröst. Inte många kunder anade att den leende, sprudlande kvinnan bakom disken en gång varit en omsusad popartist. Och SM-guldmedaljör.