Eva Spångberg

Eva Spångbergs föräldrar var inte kyrkliga, men trots det fick hon en krubba i julklapp någon gång under de yngre tonåren. Hennes enorma glädje över denna krubba skulle kunna ses som ett förebådande om hennes livsgärning.

Tron tycks ha funnits hos henne från unga år. Redan i de tidiga tonåren började hon smyga iväg till kyrkan, fast hon sa att hon gick till en kompis. Hennes föräldrar upptäckte det först när kyrkoherden på orten frågade om det var deras flicka som så ofta var i kyrkan.

Hon ville utbilda sig till läkare men betygen räckte inte till, så hon började plugga till sjuksköterska i stället. Även de planerna gick om intet då hon drabbades av polio. Hon lyckades dock hålla sig mycket aktiv under behandlingstiden; hon tog körkort, delade ut tidningar varje morgon och tog hand om alkoholister. Dessutom smet hon in på föreläsningar utan att egentligen vara inskriven någonstans. Vid den här tiden bodde hon i Uppsala och gick på många teologiföreläsningar, men också på lektioner i filosofi med Ingmar Hedenius, som vid den här tiden var landets största motståndare till organiserad kristendom. Det hindrade inte att Eva Spångberg hade den största respekt för honom.

Det var i studentrummet som hon började snida i trä. Där stod hennes hyvelbänk och där gjorde hon sitt första krucifix från ett vedträ. Så småningom fick hon ett stipendium som gjorde det möjligt för henne att åka till Oberammergau och under mycket knappa förhållanden få en ettårig utbildning i träsnideri. När hon kom hem fick hon i uppdrag att göra ett krucifix till Guldhedskyrkan i Göteborg. Det skulle komma att bli det första av väldigt många uppdrag. Eva Spångberg är förmodligen den mest produktiva kyrkokonstnären i svensk historia. Hennes konstverk finns i 500 kyrkor i Sverige och kring hela Östersjön.

Så småningom blev hennes mamma dement, och Eva var tvungen att ta hand om henne. Hon köpte gården Björkelund i Småland för att de båda skulle kunna flytta in där. Där inredde hon också sin ateljé, och där tog hon hand om övergivna djur, och människor. Hon gick ut på torget i Växjö och pratade med missbrukare, övertalade dem att komma och bo på hennes gård och ta hand om hennes djur. En del av dem växte som människor av att få komma till det nya sammanhanget.

Eva Spångberg kallade aldrig sig själv för konstnär utan sa hellre »förkunnare i trä«. Delvis var det kanske av blygsamhet, men för henne själv var föremålen i sig aldrig lika viktiga som det de pekade mot. Hon var också en bra förkunnare i ord, och folk började resa från hela Sverige till Björkelund för att möta henne, höra henne tala och se den modell av Jerusalems tempel som hon hade byggt upp i sin trädgård. Björkelund blev snabbt den största turistattraktionen i området. Vissa år hade hon mellan 25 000 och 30 000 besökare hos sig. Vid en omröstning i Kyrkans Tidning år 2000 om vem som varit den mest betydelsefulla kvinnan för Svenska kyrkan under hela 1900-talet, röstade tidningens läsare fram Eva Spångberg.

Hon sa själv att hon såg sina figurer i ­materialet redan innan hon hade börjat. Hennes jobb var bara att ta bort det som inte skulle vara kvar. »Jag kan se Jesus i trädet där borta«, kunde hon säga och peka mot ett träd på gården. Och till och med när huvudbyggnaden på Björkelund ett år brann ner så tog hon vara på de rester av förkolnat trä som fanns kvar. Hon kunde se Jesus i dem också.

Sin sista dag i livet tillbringade hon hemma på Björkelund efter en kort tid på sjukhus. Hon använde den till att mejsla fram en Mariabild. Sin egen kista hade hon då snickrat ihop för länge sedan. Hon hade också provlegat den. Hon ville ju vara säker på att den passade.

Hon såg på sin tid på jorden som om den vore ett ännu ofullgånget foster, och på sin död som en förlossning från moder jord till en annan och bättre värld.

Just nu ställs de julkrubbor som hon skapade fram i kyrkor runt om i hela Sverige.