Ewert Ljusberg

I början på sjuttiotalet var jag på turné med Ewert Ljusberg och Rune Andersson. Till Folkets hus i Blomstermåla kom det en person. Arrangören hade glömt annonsera. Vi var alltså tre gånger så många på scenen och vår publik bestod av en ung man som var något berusad. Han somnade efter ett tag. Men vi fullföljde konserten på rent djävelskap, ty så gör riktiga trubadurer.

Ett par årtionden senare fram­trädde Ewert Ljusberg på Storsjöyran i Östersund. Han var då Jämtlands president och 25 000 personer kom för att lyssna på honom. 

Ewert Ljusberg var en enastående visartist. Han hade auktoritet och hans lyskraft var stor. Trots mina tusentals konserter, en förödande rutin, var det inte lätt att stå bredvid honom på scenen. 

Första gången Ewert Ljusberg framträdde på vispråmen Storken gjorde han succé. Tiden var sent sextiotal.  Ewert var helt annorlunda jämfört med de andra oftast slätstrukna trubadurerna. Han var en okänd visartist från Hede i Härjedalen som såg ut som en blandning av hippie och rallare, med en basstämma så kraftfull att själva Fred Åkerström hamnade i bakvattnet. Frustande kastade han sig över sina burleska egendiktade dängor på härjedalsmål varvade med blues och vassa svenska tolkningar av singer-songwritern Shel Silversteins låtar som Ljusberg drivet kompade på sin tolvsträngade gitarr. 

Många vissångare var och är outhärdligt pretentiösa och långrandiga.  Det hade redan Lennart Pim Pim Falk sjungit om i sin nidvisa Lutfiskar: »… än Jungman Jansson drar fram genom världen och lång blir för spelmannen jordafärden, publiken får gåshud av Sjösala vals tillika om armar och hals  …« 

För att bli en bra visartist får man inte ta sig själv på för stort allvar. Det handlar förstås om tajming, men ska man stå ensam och underhålla i nittio minuter är det viktigt med dramaturgin, med omväxling och kontraster. Mellan det roliga och det allvarliga, det vackra och det fula, det drastiska och det finstämda. Detta behärskade Ewert Ljusberg till fullo. Han gav ut flera fina album, men egentligen gjorde han sig bäst live. 

Han ville vara säregen och han odlade sin bohemiska framtoning. Jag minns en konsert vi gjorde i parken i Skäftekärr på norra Öland. När publiken börjat samlas och jag kom till spelplatsen tillsammans med arrangören Ulf Wickbom låg Ewert och sov på scenen framför mikrofonerna. Han hade sinne för effekter. 

Riktigt folkkär blev Ewert Ljusberg när han började berätta historier på nittiotalet tillsammans med Margareta Kjellberg i tv-programmet Har du hört den förut. 

Att berätta roliga historier är en konstart som få behärskar, det vet vi alla från många pinsamma middagssällskap. Själv lärde jag mig det av musikjournalisten Oscar Hedlund. Han var en mästare i genren. Liksom Ewert Ljusberg. 

Privat var han, som så många stora artister, ganska blyg. En sorts ömsint karlakarl, nästan som en parodi på en norrlänning. Bland oss andra slentrian-vpk:are var Ewert övertygad syndikalist. Den kopplingen mellan solidaritet och frihet höll han fast vid hela sitt liv. 

Ewert Ljusberg var storrökare och öldrickare. Jag minns med vemod många nattliga sittningar med honom. Han var lite av en hemmafilosof. Kanske hade han inte så originella tankar men hans medkänsla med dem som hamnat nere i sprickorna i folkhemmet var äkta. I trots mot folkhälsomyndigheternas anvisningar var jag inställd på att Ewert skulle få ett långt liv. Han höll sig också någorlunda i form på de långpromenader han gjorde tillsammans med viskollegorna Sid Jansson och Lasse Göransson. Runt halva Sverige tog de sig; de gick till fots på dagarna och gjorde konserter på kvällarna. Ölmagarna minskade avsevärt.  

Men efter en svår bilolycka 2019 kom Ewert aldrig riktigt tillbaka. Han kunde inte längre spela gitarr och därmed var hans karriär över. För en som främst levde när han stod på scen blev det svårt. Jag hörde på hans röst när vi pratades vid att han hade ledsnat.  

Mannen från vidderna, visbrottaren Ewert Ljusberg är borta. Tystnaden ekar mellan berg och dalar. Jag saknar honom mycket, den gamle goknulen. I mina öron ringer ett av hans paradnummer: Taubes Så skimrande var aldrig havet i Ewerts översättning till härje-dalsmål. (I brist på hav är Halvfarloken en tjärn några kilometer norr om Hede.) 

Sô blank var alder Halvfarloken

himmeln va nog blå nô sô olôttle,

håan, trôan ô trea alder sô snåp

ô mofila ha alder lôfta sô gôtt nôn gång

sôm nôr du geck dar bredma mäg

nôr sola datt ne baka Långåberge

ô dett hår gömde meg for vala

mada du tynte alla mine sôrga,

goknul, 

nôr jäg pussa däg.