Få personer har betytt så mycket för barnlitteraturen i Sverige
Marianne von Baumgarten-Lindberg, journalist och förlagsentreprenör, dog den 21 februari. Hon blev 85 år gammal.
Bild: Christine Olsson / TT
Alltid snyggt klädd, elegant rufsig i håret, och ständigt på väg. Det är så de flesta som kände Marianne von Baumgarten minns henne. Hon var uppmuntrande och rolig, men också rastlös och otålig. ”Det läcker som ett såll” brukade hon kommentera något av alla sina projekt. Allt hon gjorde var storslaget, även hennes misslyckanden.
Hon är framför allt känd för sina insatser för svensk barnlitteratur, mindre känt är att hon inledde sin karriär som journalist. Efter några år på Veckorevyn och som chefredaktör för Vi föräldrar rekryterades hon till Femina. Hon ville göra om den till en progressiv kvinnotidning, men efter en resa till Köpenhamn där hon träffade ägarfamiljen Allers fick hon sparken. De meddelade vd:n för det svenska dotterbolaget att ”vi vill aldrig mer se en svensk chefredaktör. Sköt våra tidningar hur du vill, bara det blir vinst och håll redaktörerna borta från oss.” När hon väl slutat gick de ut med en annonskampanj där det slogs fast att ”nu har Femina tagit av sig rödstrumporna.” Det var början till Marianne von Baumgartens enastående insatser för svensk barnlitteratur.
Listan på allt hon engagerade sig i är oändlig. Hon startade Barnens Bokklubb, Parnass, Opsis Kalopsis och Barnens Bokhandel. Hon var medgrundare till Böckernas Klubb, under en period huvudägare i Berghs förlag och delägare i Brombergs. Hon tog över Allt om böcker, och var en drivande kraft inom Läsrörelsen där hon bland annat startade ett samarbete med McDonald´s, som totalt distribuerade 23 miljoner barnböcker i Happy Meals. Alltid med kvaliteten i fokus. Hon var också en av grundarna till Bokpalatset, den dittills största bokhandelssatsningen i Sverige: butiken vid Norrmalmstorg i Stockholm på över 800 eleganta kvadratmeter inrymde såväl café som en avdelning för författarframträdanden. Men efter fyra år och tre lokalbyten slutade det med konkurs. Marianne blev kvar med ett berg av skulder. Hon beskrev det som sitt ”livs nederlag”. Men hon lät sig inte knäckas, utan arbetade vidare med Barnens Bokhandel och Opsis Kalopsis. På Astrid Lindgrens önskan startade hon senare bokhandeln vid Junibacken och fungerade som rådgivare för verksamheten. För henne var det självklart att barnkultur var i nivå med allting annat. Hon höjde barnbokens status i Sverige.
Hennes förhållande till pengar var respektlöst aristokratiskt. De var ständigt slut, men det bekymrade henne sällan och stoppade henne aldrig. Kanske en förutsättning för att våga sätta i gång allt hon gjorde. När hon vid ett tillfälle tvingades presentera en budget sa hon ”vi kan lika gärna gå in i en garderob och gissa.” Efter ett styrelsemöte där hon blivit överkörd stampade hon med fötterna i golvet och sa ”fan det är precis som att man ska behöva äga allting själv för att få göra som man vill.”
Arbete och privatliv flöt ihop och hennes stora kärlek, skådespelaren Sven Lindberg, kom också att vara hennes mest lojala påhejare. Tillsammans startade de ett barnboksantikvariat och hon skickade ut honom på otaliga uppläsningar runt om i landet. Många i bokbranschen har fått sitt första jobb av Marianne. Eva Gedin anställdes för att sortera talonger till Barnens Bokklubb, men när Marianne sedan kom på att Berghs behövde någon som skötte bokföringen flyttades hon över dit, trots att hon aldrig hört talas om debet och kredit. När Gedin vid ett tillfälle skulle löneförhandla med Marianne slutade det med att hon tagit på sig dubbelt så mycket arbete som innan, fast till samma lön.
Få personer har betytt så mycket för barnlitteraturen i Sverige, men om sin egen barndom var hon förtegen. När hon var sju år hamnade hon i ett fosterhem och beskrev det som att hon sedan dess kände sig ”som Pippi Långstrump, att jag måste klara mig själv.” Vid femton flyttade hon till Stockholm, försörjde sig på olika jobb, bland annat som hembiträde. Hennes pappa, som var konstnär, fick hon kontakt med först sent i livet. Kanske finns här en förklaring till hennes starka engagemang för barnkultur och läsning. Hon ville ge andra det hon själv aldrig fått.
Alltid snyggt klädd, elegant rufsig i håret, och ständigt på väg. Det är så de flesta som kände Marianne von Baumgarten minns henne. Hon var uppmuntrande och rolig, men också rastlös och otålig. ”Det läcker som ett såll” brukade hon kommentera något av alla sina projekt. Allt hon gjorde var storslaget, även hennes misslyckanden.
Hon är framför allt känd för sina insatser för svensk barnlitteratur, mindre känt är att hon inledde sin karriär som journalist. Efter några år på Veckorevyn och som chefredaktör för Vi föräldrar rekryterades hon till Femina. Hon ville göra om den till en progressiv kvinnotidning, men efter en resa till Köpenhamn där hon träffade ägarfamiljen Allers fick hon sparken. De meddelade vd:n för det svenska dotterbolaget att ”vi vill aldrig mer se en svensk chefredaktör. Sköt våra tidningar hur du vill, bara det blir vinst och håll redaktörerna borta från oss.” När hon väl slutat gick de ut med en annonskampanj där det slogs fast att ”nu har Femina tagit av sig rödstrumporna.” Det var början till Marianne von Baumgartens enastående insatser för svensk barnlitteratur.
Listan på allt hon engagerade sig i är oändlig. Hon startade Barnens Bokklubb, Parnass, Opsis Kalopsis och Barnens Bokhandel. Hon var medgrundare till Böckernas Klubb, under en period huvudägare i Berghs förlag och delägare i Brombergs. Hon tog över Allt om böcker, och var en drivande kraft inom Läsrörelsen där hon bland annat startade ett samarbete med McDonald´s, som totalt distribuerade 23 miljoner barnböcker i Happy Meals. Alltid med kvaliteten i fokus. Hon var också en av grundarna till Bokpalatset, den dittills största bokhandelssatsningen i Sverige: butiken vid Norrmalmstorg i Stockholm på över 800 eleganta kvadratmeter inrymde såväl café som en avdelning för författarframträdanden. Men efter fyra år och tre lokalbyten slutade det med konkurs. Marianne blev kvar med ett berg av skulder. Hon beskrev det som sitt ”livs nederlag”. Men hon lät sig inte knäckas, utan arbetade vidare med Barnens Bokhandel och Opsis Kalopsis. På Astrid Lindgrens önskan startade hon senare bokhandeln vid Junibacken och fungerade som rådgivare för verksamheten. För henne var det självklart att barnkultur var i nivå med allting annat. Hon höjde barnbokens status i Sverige.
Hennes förhållande till pengar var respektlöst aristokratiskt. De var ständigt slut, men det bekymrade henne sällan och stoppade henne aldrig. Kanske en förutsättning för att våga sätta i gång allt hon gjorde. När hon vid ett tillfälle tvingades presentera en budget sa hon ”vi kan lika gärna gå in i en garderob och gissa.” Efter ett styrelsemöte där hon blivit överkörd stampade hon med fötterna i golvet och sa ”fan det är precis som att man ska behöva äga allting själv för att få göra som man vill.”
Arbete och privatliv flöt ihop och hennes stora kärlek, skådespelaren Sven Lindberg, kom också att vara hennes mest lojala påhejare. Tillsammans startade de ett barnboksantikvariat och hon skickade ut honom på otaliga uppläsningar runt om i landet. Många i bokbranschen har fått sitt första jobb av Marianne. Eva Gedin anställdes för att sortera talonger till Barnens Bokklubb, men när Marianne sedan kom på att Berghs behövde någon som skötte bokföringen flyttades hon över dit, trots att hon aldrig hört talas om debet och kredit. När Gedin vid ett tillfälle skulle löneförhandla med Marianne slutade det med att hon tagit på sig dubbelt så mycket arbete som innan, fast till samma lön.
Få personer har betytt så mycket för barnlitteraturen i Sverige, men om sin egen barndom var hon förtegen. När hon var sju år hamnade hon i ett fosterhem och beskrev det som att hon sedan dess kände sig ”som Pippi Långstrump, att jag måste klara mig själv.” Vid femton flyttade hon till Stockholm, försörjde sig på olika jobb, bland annat som hembiträde. Hennes pappa, som var konstnär, fick hon kontakt med först sent i livet. Kanske finns här en förklaring till hennes starka engagemang för barnkultur och läsning. Hon ville ge andra det hon själv aldrig fått.
