Flickfotografen Siwer Ohlsson bytte tjejer mot hojar

Siwer Ohlsson, en blond skåning med ögon blåare än Frank Sinatras, var promiskuitetens trumslagarpojke i Sverige. Han bildsatte det som blev en kort men intensiv epok i landet: den sexuella revolutionen med p-piller, Inge & Sten, Lektyr, bokförlaget Forsbergs som fick landets främsta författare att skriva pornografi i bokserien Kärlek samt Vilgot Sjömans filmer Nyfiken Gul och Nyfiken Blå. Detta inträffade parallellt med Vietnamdemonstrationer, hasch och kårhusockupation. 

Ohlsson var fotograf och hade tjänat sitt uppehälle genom att fotografera turister som flög från Las Palmas till al-Ayun i dåvarande Spanska Sahara. Där sattes de på en kamel och blev förevigade. Han hade läst On The Road och i Jack Keoruacs anda blev han en drifter, flipperspelare och fick stundtals biroller i spanska actionfilmer. Han gifte sig med den vackra dottern till borgmästaren i Soria, Franco-Spaniens mest konservativa stad. 

När han flyttade hem till Sverige 1966, 25 år gammal, skänkte han Sverige utvikningsflickan, därtill inspirerad av Rune Ernestad på Fib-aktuellt. (Utvikningen bestod i att man från mittuppslaget vek ut ytterligare en sida så att bilden blev extra stor.) 

Flickorna hade trosor – om än små – och såg mera glada än syndiga ut. Ohlsson visste hur han skulle tända stjärnor i deras ögon. På »Fibban« jobbade han vid sidan av de grabbigaste av grabbar: Edgar Antonsson, Jan Guillou, Axel Odelberg, Jan Törnqvist och Arne Lemberg. Bilderna var bra och som fotograf blev han något av en kultfigur från Japan till Hollywood. Det fanns andra duktiga flickfotografer, men Ohlsson var genrens stjärna.  

I en Pontiac Camaro for han runt mellan Europas bildtidningar, bosatte sig i Amsterdam och blev rik. Han drog sig från branschen när den hårdpornografiska amerikanska tidskriften Hustler – vars chefredaktör skildrats i Miloš Formans The People vs. Larry Flynt – försökte anställa honom. Det var för grovt. 

Med åttiotalet kom också ett paradigmskifte: sex, avklädda bilder och fri kärlek fick gubb- och syndstämpel. Fria Proteatern sjöng i den antisemitiska Bonnieroperan: 

För vad som verkligen 

 lägger grunden för hela Bonnier­dynastin  

 är ej kulturen eller finessen.  

Nej det är rena pornografin. 

Den göder Abbe,

den göder Lucke [….] 

Ja, hela klanen  

den vilar säkert  

på fina småflickors fasta stjärt. 

Fibban, Lektyr och Se avled. Allt färre ville låta sig fotograferas topless. De som nu ställde upp var dyra porrmodeller. Ohlsson tog konsekvensen. I femtioårsåldern återgick han till livet som globetrotter och drifter. Den kalla årstiden tillbringades i Indonesien och Australien. Han berättade: »Jag tappade ett par nollor. Förr checkade jag in på Hilton och gav genast grabben som parkerade bilen en hundradollarsedel i dricks. Kändes gott. Nu lever jag på en dollar om dagen. Känns också gott.«  

Ett krux var när hans spanska hustru inte hade sett av honom på trettio år men ville gifta om sig. Ingenstans på jorden kunde hon hitta sin Ohlsson för att få honom att skriva under skilsmässopappren. Det löste sig. Hon fick honom dödförklarad i spansk domstol. 

Han inledde en ny karriär, fotograferade motorcyklar, upphottade amerikanska custom bikes. »Enkelt«, konstaterade en kollega, »Siwer bytte tjejer mot hojar. Och än en gång handlade det om komposition, belysning och bakgrund.« 

Naturligtvis tog han inte avsked av den här världen på vanligt vis. Redan för tio år sedan talade han öppet med en vän om åldrandet. Livet slutar väl med en stroke, ett hjärtstillestånd eller cancer, förmodade vännen. 

 »Men«, sa Siwer Ohlsson, »du har väl en revolver under huvudkudden? Man ska själv bestämma när livet ska ta slut.« 

Ohlsson hade en revolver. Två dagar innan han skulle fylla 81 tog han fram den, lämnade sin våning i Eskilstuna och gick ut i skogen.