Flintan och stålet för svenskt fäktning

Ena väggen i Djurgården IF:s fäktsal i Hjorthagen i Stockholm domineras av en världskarta.  År 1977 fanns det ingenstans på kartan en starkare uppsättning värjfäktare än i just denna anspråkslösa lokal. Lagkapten var den reslige, mörklagde Calle von Essen: olympisk mästare, världsmästare, baron och jägmästare.

Att som junior ställas i ledet och efter förmåga träna fotarbete sida vid sida med Calle och de andra giganterna grundfäste en föreställning om det Stora, Sköna och Viktiga med fäktning.

Vi unga hankade efter så gott det gick. Efter något års träning blev man till slut ”utmanad” av Calle. Medan man själv viftande vilt, övade han finter och attacker som mot en nåldyna. Men efteråt kom nyttiga tips och uppmuntrande ord på vänlig småländska.

Sommaren 1976 hade Sveriges värjlag ställts mot Tyskland i finalen vid OS i Montreal. I tredje matchen ledde Göran Flodström när han skadas och förs bort i ambulans. Tyskarna tog ledningen. Veteranen von Essen kastades in, kämpade och krossade i transartad koncentration den individuelle olympiamästaren, Alexander Pusch. Lagkamraterna rycktes med och guldet blir svenskt.

Tjugo år tidigare levde Calle von Essen som tonåring ett fritt naturliv i skogarna på fädernegården Strömsbergs säteri nära Jönköping. Men den finländska modern närde drömmar om sonen som olympier. Bort från skogsströvande och jakt skickades han till Sigtunaskolan för att göras folk av. När von Essen kom dit fanns ingen fäktning men han drog ihop ett gäng kamrater, skolan ordnade utrustning och snabbt kom framstegen.

Ungefär vid den tiden, 1956, krossade Sovjetunionens tanks Ungerns frihetsdrömmar. Hundratusentals flydde och en av dem var fäktaren Béla Rerrich som inte reste hem efter OS i Melbourne. Rerrich kom småningom till Sigtuna och bildade strax DIF:s fäktsektion inne i Stockholm. Världskartan hängdes på plats som ett statement och Calle von Essen var med från start.

Duon blev flintan och stålet för svensk fäktning. Båda var på varsitt sätt ofattbart hängivna sina mål. Calle var den givna lagkaptenen. När ungdomskamraten från Jönköping, Björn Ferm, vann guldet i modern femkamp i Mexiko-OS 1968, bestämde Calle och en sammansvetsad grupp fäktare och tränare att med rätt förberedelser skulle även de kunna nå högst på pallen. De kartlade och studerade världseliten, analyserade och förbättrade sin träning. Ledda av den färgstarke Oscar ”Oscis” Bernadotte reste gruppen in i Sovjetunionen för att studera de hårdast tränande och världsledande sovjeterna. ”Oscis söp med politrukerna och vi spionerade ut deras träningsmetoder” berättade Calle von Essen senare.

Ett nytt program med träningsläger skapades. Calle von Essen var kittet i laget, den som inte slarvade bort eller underskattade någon faktor. ”Vi var som vargar. Alla träningspass genomfördes…vi tränade på julaftons morgon” sa han. Hans disciplin inför uppdraget var både uppfordrande och smittande.  Mottot löd: ”You have to prepare for luck.”

Parallellt med fäktningen byggde Calle en karriär som en av landets främsta inom jakt. År 1985 blev han chef för Öster Malma jaktvårdsskola och genomförde många förändringar under sina elva år där. Han var lika precis inom jakten och viltvården. Misstag kan alla begå, men slarv och nonchalans accepterades inte. Efter åren på Öster Malma engagerades han som generalsekreterare i stiftelsen Svensk våtmarksfond. Med Kungliga Jaktklubben på Öland var han drivande bakom omfattande viltvårdsinsatser. Passionen för jakt med stående hund var dock alltid i främsta rummet och han höll sig med stövare och engelska settrar.

Calle von Essen åldrades förstås, men blev ändå aldrig gammal. Till sin sista dag jagade han eller gick i drevet med hundarna. Sådan var han – fullt engagerad i projekt, planer och aktiviteter. Alltid utstrålande vilja och möjligheter.