Florino Cristian Ionita

Valborgsmässoafton 2019, jag fick ett sms att Florino Cristian Ionita har dött. 

»Vem är det?« svarade jag snabbt. 

»Dragspelsmannen!«

Just det! Jag fylldes av ett vemod och många tankar snurrade: Vem var han egentligen? Hur dog han?

Mina tankar avbröts då det var dags att servera gästerna mer mat och dryck.

Kvällen gick med mycket glädje men när jag satt och funderade nästa morgon så återvände mina tankar till Dragspelsmannen – Florino. Jag mindes första gången jag stötte på honom på Haga Nygata i Göteborgs centrum, redan på långt håll hörde jag hans dragspel ljuda melodier från »Gudfadern« och andra låtar som jag kände igen. Men det var inte detta som var speciellt med Florino.

Hans sätt att interagera med de förbipasserande och de som stannade upp var hans kännetecken. Han tog några danssteg bredvid någon dam. Han hoppade till när något barn lämnade en peng. Han log och kunde få en att känna sig välkommen med bara en blick.

Vi sågs nästan varje dag, då vädret tillät, och allteftersom så skapade han små ritualer när jag närmade mig. Han gjorde säkert så med flera men det fick mig alltid att le och känna mig sedd.

Sedan försvann han från Haga, det var inget jag tänkte på precis då, men när jag hörde hans toner nere vid Kungsgatan en dag så var jag bara tvungen att gå dit. Han log stort och spelade den lilla trudelutt som blivit hans sätt att säga hej till mig.

Något år senare planerade jag för sommaruppehållet på den vinbar jag var delägare i. Vi brukade alltid avsluta med en stor fest för stammisarna och andra vänner. När jag funderade på vad vi ska bjuda på för underhållning detta år så slog det mig att Dragspelsmannen skulle vara perfekt i vår trånga källarlokal. Jag hörde mig för bland vänner och bekanta om var han höll till och till slut fick  jag napp. En kompis brukade stöta på honom vid bron över till Saluhallstorget nästan varje morgon så jag gav henne en lapp med mitt telefonnummer som hon lovade att vidarebefordra nästa dag.

En dag så ringde mobilen och en kvinna presenterade sig som en vän till Florino. Han undrade varför han hade fått mitt telefonnummer. Jag förklarade min tanke med att jag gärna skulle se honom som kvällens artist, gav henne datum och övriga förutsättningar. Hon tolkade och efter en stund så återkom hon i luren och tackade ja för Florinos räkning.

Dagen kom och jag mötte upp dem utanför krogen, Florino log sitt stora leende när han såg att det var jag. Jag fick en kram. Alla var på plats på krogen, ingen visste vad som väntade, jag gick in och tecknade att musiken skulle stängas av. Strax ljöd Florinos lite sorgsna melodier i lokalen. Han tog några steg ner för trappan, såg ut över publiken med sin mest teatraliska blick, tog ett sista skutt ner och satte i gång ett fartfyllt potpurri av ryska, rumänska, spanska, italienska låtar. Han dansade genom lokalen med sitt dragspel, publiken ställde sig upp och klappade takten. Florino tjoade och skrattade. Han ägde hela stället!

Publiken var salig. Jag var saligare. Men saligast av oss alla var nog Florino. När han dragit sin repertoar så drog han den igen. Folk dansade och jublade och han ville aldrig sluta – det var ett magiskt tillfälle i mitt liv.

När han efter flera extranummer äntligen pustade ut tog vi varsin rejäl whisky.

Vi sågs några gånger till de följande åren och han körde alltid sin lilla ritual och gav mig ett stort leende. Då jag fick det tråkiga sms:et om att han gått bort hade vi inte setts på ett tag.

Frågorna finns där fortfarande: Hur dog han? Hur var hans liv? Även om jag naturligtvis förstår att han hade haft det tufft så önskar jag av hela mitt hjärta att han fick ett bra slut. Ett slut värdigt en stor artist och glädjespridare på Göteborgs gator. Hoppas att han kände i sitt hjärta att vi var många som uppskattade hans insats att göra Göteborg lite gladare och mycket varmare. 

– Håkan Aludd, grundare till podden Utellus.net