Fotbollen betydde allt för honom

Året var 1964, Allsvenskans sista omgång: Djurgården mot Göteborg. I slutminuten fick de guldjagande stockholmarna en straff tilldömd. Matchen slutade 4-1 till Djurgården som gick om Malmö FF i tabellen och vann SM-guldet på målskillnad. Det här var Lars “Laban” Arnessons stora stund som spelare. Han gjorde succé i Djurgårdens A-lag från debuten 1960 fram till guldåret, men det var framgångarna som tränare i Östers IF 1977–1978 som ledde till toppjobbet som det svenska landslagets förbundskapten. 

Lars Arnesson föddes i Sandviken 1936. Smeknamnet Laban fick han redan i barndomen, men visste själv inte varifrån det kom. Under uppväxtåren spelade han ishockey, bandy och handboll, och bolltalangen syntes tidigt. Han blev både svensk juniormästare i handboll och skolmästare i ishockey. Men fotbollen var hans passion. Efter spel i Sandvikens A-lag bytte han till Djurgården. Och eftersom proffsfotbollen ännu inte hade kommit till Sverige utbildade han sig till gymnastikdirektör parallellt med spelarkarriären. 

Under sjuttio- och åttiotalen rasade en strid inom svensk fotboll. Den stod mellan den engelska stilen, personifierad av tränarlegender som Bob Houghton i Malmö och Roy Hodgson i Halmstad som båda gjorde sina lag till svenska mästare. Men Laban hade fått inspiration från kontinenten och det tyska spelsättet med kortpassningsspel och libero och där lag som Ajax och Bayern München skördade stora framgångar. Han introducerade den tyska fotbollen när han var tränare för Kalmar FF i början av sjuttiotalet. Alla skulle delta i anfallsspelet och alla skulle jobba hem. “Nu ska det bli slut med långbollarna!” I Öster IF tog han med sig spelstilen han utvecklade i Kalmar, och genomförde sin kanske mest betydande prestation när han och laget blev svenska mästare 1978. Och i Kalmar minns man än i dag med värme den Arnessonska totalfotbollen.  

Labans tid som förbundskapten för det svenska landslaget blev mindre lyckad. Under hans ledning missade Sverige VM i Spanien 1982, EM i Frankrike 1984 och VM i Mexiko 1986. Den tyska taktiken, som varit ett framgångsrecept i klubblagen, fungerade inte på internationell nivå när motståndarna ofta spelade på samma sätt, fast med bättre teknik. I tidningarna fick han läsa att han “givit förloraren ett ansikte”. Men han fick också uppskattning för att vara en person som utmanade, som kom med nya idéer och vågade vara självkritisk utan att be om ursäkt för sig själv. 

“Fotboll är lika nyckfullt som livet självt”, sade Laban själv i en intervju med Sportbladet långt senare. Där berättade han också om besvikelsen över att han aldrig lyckades ta landslaget till ett slutspel i VM. För Laban betydde fotbollen allt och den slutade aldrig att engagera honom. Efter att ha klivit av som förbundskapten var han chef för den tekniska enheten inom Svenska Fotbollförbundet och även medlem i Uefas och Fifas tekniska kommittéer.   

I media framställdes han som lite kaxig och med ett hett temperament men också med glimten i ögat. Men vännerna och familjen vittnar om en person som innerst inne var snäll. Gamle målvaktshjälten från VM i USA 1994, Thomas Ravelli, som spelade i Öster när Laban var tränare där, uttryckte det så här i Aftonbladet efter dödsbeskedet: "Kanske han bara var snäll mot de som var snälla mot honom."  

Det är lite svårt att tänka sig Laban Arnesson leda ett landslag i dag, där det periodvis råder närmast krigstillstånd mellan förbundskaptenen och media. På Labans tid anordnades det matcher mellan pressens lag och landslagsledningen. Det var efter en sådan 0–0-match som Laban yttrade sina kanske mest bevingade ord: ”Vill ni se mål, kan ni gå på ishockey.”