Germund Michanek

Germund Michanek var med när författaren Sven Stolpe 1959 disputerade i Uppsala på sin avhandling om drottning Kristina. Han var en av dem som satt på scenen i aulan, inför 2 000 personer i publiken. Germund Michanek var tredje opponent, en gycklande roll som skulle lätta upp stämningen efter de två första oppositionerna, som var både högtidliga och skarpa i kritiken.

Michanek hade just anklagat den kontroversielle Sven Stolpe för att själv ha hittat på flera av sina källor genom att spela upp ett »smygbandat« samtal där den anklagade själv erkände allt. På bandet, som spelades upp i aulan, frågade Michanek: »Den här Bartoli som du hänvisar till, han finns inte, va?«, och Stolpe svarade »Nej, det är riktigt, men jag behövde en gubbe som kunde säga alla de där sakerna så jag hittade på honom, men det begriper inte de där gubbarna i Uppsala. Tycker du inte namnet är bra?«

Germund Michanek berättade långt senare, i SVT-programmet »Här är ditt liv«, att det hela var ett skämtsamt tilltag som Sven Stolpe själv var med på, vilket var uppenbart åtminstone för de flesta. Ännu galnare upptåg väntade i aulan: Michanek hade nämligen föresatt sig att på spiritistisk väg kalla in drottning Kristina själv, andligen och kroppsligen. För att alla skulle känna igen henne omedelbart skulle hon se ut exakt som hon gjorde på omslaget till Sven Stolpes avhandling, och för att åstadkomma det hade Michanek tagit hjälp av sin vän Per Adlercreutz och en peruk från kuplettkungen Karl Gerhard, som Per skulle ha på huvudet.

Problemet var bara att peruken kommit bort med posten och att vännen Per därför satt och pratade med Postverket i telefon i stället för att komma till aulan, och utan Per kunde Germund inte framkalla någonting alls på spiritistisk väg. Det hela löste sig ändå till slut, med eller utan peruk.

I de här miljöerna var Germund Michanek hemtam. Han älskade den akademiska humorn.

Han växte upp i Örnsköldsvik som mellanbarn i en familj där pappa var lärare. Hans litteraturintresse väcktes redan där, i småskolan, då han fick låna hem sagoböcker av sin småskollärarinna Svea Bengtsson på lördagarna och otåligt skyndade sig hemåt för att läsa dem. Som tolvåring flyttade han till Skara, och där träffade han så småningom Hugo Svensson, en lärare och författare som var väldigt intresserad av litteraturhistoria, som han blev god vän med. Kanske bidrog vänskapen till att det ämnet också blev Germund Michaneks specialitet.

Han trivdes bra i Skara och kom att förbli känslomässigt fäst vid småstaden i hela sitt liv. Det var också här han började sitt föreningsliv, i litteratur- och kulturföreningen Idun.

Efter militärtjänstgöring i Umeå och en kortare sejour i Göteborg kom han till Uppsala, där han var mycket aktiv i studentlivet. Han gick med i akademikerordnarna Juvenalorden och Samfundet SHT och sågs ofta spela brädspel på Västgöta nation, där han senare blev förste kurator och under en period också proinspektor. Han var också under många år redaktör för nationens tidskrift Vestrogothica.

Han skrev litteraturkritik i Upsala Nya Tidning och jobbade som förlagschef på J A Lindblads förlag, med lokaler vid Fyrisån. Under en period producerade han också program om litteratur för Sveriges Radio.

1962 kom hans doktorsavhandling om Gustaf Frödings erotiska kärleksdikt »En morgondröm«, en dikt som hade väckt stor skandal då den gavs ut. Gustaf Fröding återkom han till hela livet, han var Frödingexpert (självklart var han också aktiv inom Frödingsällskapet).

Hans expertis utsträckte sig också mer allmänt till 1800-talet och perioden kring det förra sekelskiftet. Förutom Fröding kunde det också handla om till exempel Albert Engström, August Strindberg, Oscar II, skämtteckningar från perioden, och intriger i Svenska Akademien under Carl David af Wirséns tid. Han skrev massor.

1971 gav han ut »Studenter och hetärer«, en samling kulturhistoriska bilder av Uppsalas akademiska studentliv på 1800-talet, och gifte därmed ihop sina två stora intressen.