Gertrud Sigurdsen

Socialdemokraternas tidigare partisek-reterare Sten Andersson brukade säga att Gertrud Sigurdsen hade en huggorms blick och en kaktus röst. En formulering som trots den säkert skämtsamma avsikten är svår att tolka som enbart positivt menad. Gertrud Sigurdsen tog sig fram i en tid då kvinnor normalt inte gjorde karriär. I synnerhet inte om de kom från fattiga förhållanden, hade börjat sin bana som kontorister och var ensamstående mödrar.   

Gertruds far var traktorförare och aktiv i Lantarbetareförbundet. Familjen bodde i ett rum och kök med utedass i sörmländska Nävekvarn. Sent i livet skulle hon återkalla minnet av den kalla jorden på våren när potatisen skulle ner i det lilla potatislandet, och de ständiga påsarna som fadern lade i hennes fickor för att fylla med de lingon som åts dagligen med en skvätt mjölk.  Men det var modern som hade ambitioner för dottern, och som fick henne att läsa in realen på korrespondens, eftersom det inte fanns pengar till läroverket.

Gertrud Sigurdsen började som kontorist på LO 1949, och fick arbeta för Sigrid Ekendahl som var ordförande i kvinnorådet. I Sigrid Ekendahl fick hon en verklig mentor, och det lärde henne vikten av att kvinnor lyfter fram varandra. Gertrud Sigurdsen skaffade sig ett kartotek där hon skrev ner namn och basfakta kring alla duktiga kvinnor hon stötte på, så att hon aldrig skulle stå svarslös när någon hävdade att det måste bli en man igen på en viss post, med hänvisning till att det saknades kvinnlig kompetens.

När Sigrid Ekendahl tog plats i riksdagen blev Gertrud Sigurdsen kvinnorådets ordförande, och 1972 följde hon efter mentorn in i riksdagen. När Olof Palme möblerade om i regeringen efter valet 1973 utsågs fem nya statsråd varav tre var kvinnor: Anna-Greta Leijon, Lena Hjelm-Wallén och så Gertrud Sigurdsen, som utsågs till biståndsminister.

Palmes agerande var radikalt i en tid då männen fortfarande dominerade arbetarrörelsen. I LO-styrelsen satt så sent som på 1970-talet bara män. LO-ordföranden Arne Geijer insåg behovet av en utbyggd barnsomsorg först när han fick barnbarn, kommenterade Gertrud Sigurdsen syrligt när jag intervjuade henne 2003. Ensamförsörjaren Gertrud Sigurdsen hade sina barn på dagis från fem månaders ålder, och valde senare att bo i kollektivhus. Bostaden i Fredhäll blev mer än ett hem, där fanns dagis och fritids, lekplatser och barnens alla kompisar med föräldrar. Fanns det inga barnvakter fick pojkarna följa med till jobbet, hon köpte kritor och papper på vägen. Gertrud Sigurdsen noterade att männen bara tittade i almanackan och tackade ja när man skulle komma överens om mötestider, själv måste hon tänka ett steg längre.

Den första tiden på UD i det pampiga Arvsfurstens palats upplevde hon som skrämmande, men trotsade konventionerna och valde även som statsråd att ibland gå ner till kafeterian för att hämta sitt eget kaffe. Efter valförlusten 1976 återvände hon till LO, men när socialdemokraterna fick förnyat förtroende blev hon först hälsovårdsminister 1982–85 och sedan socialminister 1985–89.

Inte många kände till de motgångar som kantade Gertrud Sigurdsens privata liv. Åtminstone inte förrän år 2000 då hon porträtterades av Lena Näslund i boken »I en värld av män« där det bland annat berättas att hennes norskfödde make var alkoholist och före detta nazist som dömts för sina handlingar under Hitlers ockupation av Norge. Det senare fick hon reda på först i ett sent skede av deras relation. De skilde sig efter bara fyra års äktenskap och hon gifte aldrig om sig. Senare blev yngste sonen narkoman och kriminell, först på 1980-talet hamnade han på ett behandlingshem och lyckades få ordning på sitt liv. 

Sin sista strid tog Gertrud Sigurdsen med Stockholms kommun 2013 när hon, trots att hon var svårt sjuk med balansproblem på grund av proppar i hjärnan, nekades en plats på äldreboende, vilket hon menade var oförenligt med socialtjänstlagen. Kommunen ägnar sig åt »tvångsvård i hemmet«, skrev hon i en uppmärksammad debattartikel i DN. Hon hade då överklagat ärendet ända till Högsta förvaltningsdomstolen.

Artikeln avslutades med följande rader: »Upp till kamp för en human äldreomsorg. Jag ska kämpa så länge jag orkar.«