Göran Johansson

En vårkväll år 2000 anlände Göran Johansson till missionshuset i det lilla samhället Hjärtum vid Göta älv. Klockan var runt 22 och snart anslöt sig folkpartisten Eva Eriksson och centerpartisten Kent Johansson, regionråd i den nybildade Västra Götalandsregionen som efter endast ett drygt år drabbats av en politisk kris när det styrande borgerliga blocket höll på att spricka.

Folkpartiet och centerpartiet var på väg att lämna majoriteten och förde nu hemliga förhandlingar med socialdemokraterna. Pastorn skickades iväg för att köpa pizza. Sedan lades grunden till den nya koalitionen s-fp-c som kom att styra regionen i ett decennium.

Göran Johansson hade varit en pådrivare i bildandet av storregionen. Hans tankar var ofta stora och visionära. Sätten att genomföra dem på skedde ibland inte fullt så öppet. Men de var alltid kreativa.

Livet är kontakter, sa Göran Johansson. Relationer och nätverk, det där kittet som var avgörande för hans signum som ledare: att få något gjort.

Han kunde lyssna på argument men när han väl bestämt sig uppfattades han som orubblig. Och fick han inte som han ville kunde han vara tjurig och långsint.

Det var med stor tvekan han tog jobbet som kommunstyrelsens ordförande 1989. Villkoret var att han fick behålla sin anställning på SKF. Tjänstledigheten varade till pensionen och under alla dessa år försummade han sällan morgonfikat med kompisarna i verkstadsklubben. »Här är det ingen konkurrens, krokben och skit som i politiken, det är mer rakt på.«

Som 27-åring blev Göran Johansson metallordförande på SKF. Han hade inga problem med direktörerna på mahognyvåningen. Inte heller med Wallenbergare och andra högdjur i SKF:s styrelse.

Han hade en bra relation till vd:n Lennart Johansson. De skrev aldrig ett avtal. De skakade hand.

Det var med denna pragmatiska fackliga bakgrund, en stenhård och auktoritär skola, som han flyttade ner till Börsen på Gustaf Adolfs torg. Blåstället fick följa med. Han var under hela sin politiska karriär en otrolig slitvarg.

Han hatade cykelställsdebatter och att diskutera formuleringar i statliga remisser. Och han frågade varför han skulle ha en sekreterare: »Jag kan svara i telefonen själv.«

Men när väl det första obehaget var borta satte han i gång att regera Göteborg. Epitetet »En jävel på att bestämma« dök snart upp.

Han höll fast vid handskakandet. För Göran Johansson var ett handslag bindande. Genom det kunde man förena »apparaten« med vanligt bondförnuft, ansåg han.

Han var medveten om  sin korta stubin. Kunde skälla ut folk och skaffade sig politiska ovänner. Han gillade den som, likt han själv, stod upp för sina åsikter. Den som gled undan fick ingen respekt.

Göran Johansson hade makt. Ibland mer än han ville ha. Hans väldiga kontaktnät gjorde till slut att alla gick till honom med allt. Det höll på att knäcka honom.

På frågan om vilket beslut han var mest nöjd med genom åren, svarade han alltid fjärrvärmen, med en tunnel under älven. 28 oljepannor på Hisingen stängdes.

Göran Johanssons förhållande till Stockholm är känt. Han åkte upp till huvudstaden för att slåss för sitt Göteborg. Även partiledningen i Stockholm fick höra hans åsikter. Han avgick ur verkställande utskottet när regeringen lade ner amfibie-regementet i Göteborg. Han var mer göteborgare än socialdemokrat.

Varje fredag åkte han från lägenheten i Kortedala till stugan i Hålanda norr om stan, hällde upp en whisky och la en patiens. »Då åker allt väck.« Han hade aldrig ett kommunalt papper i stugan som han byggt med sin pappa.

Åsikterna om Göran Johansson gick alltid vitt isär. En del talade om den koleriske maktpersonen, andra om den kreative, orädde mannen med det stora hjärtat.

Göran Johansson är en 40-årig epok i Göteborgs moderna historia. Han skapade Göteborgsandan på gott och ont.

Han fick uppleva att hans dotter Anna Johansson blev infrastrukturminister. Inte ens det faktum att hon tvingas arbeta i Stockholm förtog hans stolthet.