Göran Malmqvist

Det slutade inte så bra. Hur skulle det ha kunnat göra det? Han var en 93-årig livsnjutare och äventyrare, som sett Maos revolution på nära håll och rökt opium med kinesiska abbotar. Nu avkrävdes han korrekta fördömanden av vad som skett bland övre medelklass i en källarlokal i Stockholm.

För Göran Malmqvist verkade hela skandalen med »kulturprofilen« vara en bekräftelse på att halvfigurer tagit över offentligheten. Han dolde det inte.

»Jag slåss inte om jag inte är tvungen«, sade Malmqvist i en intervju i somras när han fyllde 95, men några år tidigare hade e-breven läckt där Malmqvist lovade att förgöra den kinesiske poeten Li Li »som man krossar en lus med tumnageln«. Li Li hade skrivit en dikt som började »En fluglarv som krälar på ett stycke ruttet kött får mig att tänka på ditt äktenskap«. Den verkade handla om Malmqvists 43 år yngre fru, Wenfen Chen. Malmqvist hade just kritiserat Li Lis kinesiska översättningar av Tomas Tranströmer. Ett klassiskt kulturbråk, där det verkligt höga och det verkligt låga sömlöst förenades.

I mitten av 80-talet gav Malmqvist upphov till rubriker av annat slag. Han var professor i kinesiska språk vid Stockholms universitet sedan 20 år. Grundkursen i kinesiska var övertecknad och enligt dåvarande regler avgjorde lotten. En student med högsta betyg och särskild språkbegåvning föll bort.

»Jag ska undervisa honom ändå. Jag ger tusan i om jag begår tjänstefel«, sa Malmqvist till Svenska Dagbladet.

Studenten hette Joakim Enwall. Han är numera professor i kinesiska vid Uppsala universitet.

Sveriges akademiska, diplomatiska, affärsmässiga och, förstås, litterära kunskap om Kina har nästan undantagslöst formats av Göran Malmqvist. För honom själv öppnades den kinesiska kulturen av den svenske pionjärsinologen Bernhard Karlgren och av boken »Konsten att njuta av livet« av filosofen Lin Yutang.

Karlgren bjöd Malmqvist till sin kurs i Stockholm 1946. Denne släppte genast den utbildning i klassiska språk han läste i Uppsala. De första veckorna levde han som uteliggare på spårvagnar och parkbänkar. Två år senare fick han ett stipendium och åkte till Sichuanprovinsen för att uppteckna dialekter. Han drog sig bara motvilligt hem i takt med kommunisternas maktövertagande.

Om sin första äventyrliga tid i Kina berättade Malmqvist i »Strövtåg i svunna världar« och i ett uppskattat Sommarprogram 2006. Programmet inleds med en tre minuter lång skildring av en kinesisk festmåltid. »Konsten att njuta av livet« var viktig för Malmqvist.

Entusiasmen för maoismen blommade ut i Sverige, samtidigt som Malmqvist tagit Stockholmsprofessuren i besittning. Malmqvist översatte en del av Maos dikter, men kunde för mycket om Kina för att svepas med. Galenskapen i kulturrevolutionen såg han från början, men han visste också att galenskaper kommer och går. När studenter propsade på att läsa kulturrevolutionens texter fick de väl det, men »det var nog lite väl torftigt för en språkälskare att ta ut satsdelar i tidningsrubriker som ›Tag ett fast grepp om klasskampen vid insättningar och uttag på banken‹«, mindes Göran Leijonhufvud, en av studenterna.

Malmqvist var bland de första att fördöma massakern på Himmelska fridens torg. Han påpekade ofta att forcerad ekonomisk utveckling och politisk korruption höll på att föröda miljön i Kina. Han solidariserade sig med de utsugna kinesiska bönderna. Han var lojal med kulturen, inte med styret. Hans översättningar – främst »Berättelser från Träskmarkerna« och »Färden till Västern« – öppnade en ny kultursfär för svenskar. Två Nobelpris i litteratur till kinesiska författare gjorde skillnad världen över.

Göran Malmqvist visste att Kinas ökade styrka var problematisk, men för en kännare av världens äldsta civilisation var den inte onaturlig.

»Vi måste lära oss att hantera vår rädsla för Kina«, sa Göran Malmqvist så sent som för fem månader sedan: »Jag är inte rädd.«