Gösta Vestlund

Nej, Gösta Vestlund kommer inte att vila i Tanzanias jord, även om det var vad den tanzaniske undervisningsministern Makveta sa när Gösta Vestlund gjorde ett återbesök 1983: »När Gösta Vestlund en gång går bort, vill vi att hans aska ska vila i Tanzanias jord.«

Makvetas ord var naturligtvis inte bokstavligt menade. Det var en heders-betygelse för en man som under 70-talet hade hjälpt Tanzania när landet var i skriande behov av att utbilda sin vuxna befolkning. Gösta Vestlund hade personligen varit på plats som rådgivare när man byggde upp sin folkhögskoleverksamhet. Det hann bli 37 folkhögskolor under hans tid.

Gösta Vestlund har ofta kallats folkbildningens grand old man. Men det är inte bara på formella meriter han levde upp till titeln – även om enbart det skulle räcka: i 22 år var han den högste ansvarige för folkhögskoleverksamheten på Skolöverstyrelsen, innan han gick i pension 1978. Tidigare hade han varit studerande på folkhögskola, folkhögskollärare och folkhögskolerektor. 2015 blev han invald i vuxenutbildningens hall of fame vid universitetet i Oklahama, The International adult and continuing education hall of fame. Han har även ur kungens hand mottagit medaljen Illis quorum för sina kulturella och vetenskapliga insatser.

Men det var inte alla formella meriter som gjorde att Gösta Vestlund blev så respekterad av de flesta som mötte honom, särskilt lärare och kursdeltagare på folkhögskolor. En del har jämfört Gösta Vestlund med Nelson Mandela vad gäller visdom, till exempel professorn i idéhistoria, Bernt Gustavsson, som ofta har talat om Gösta Vestlund som en förebild, både som lärare och med sin livshållning.

Ett par månader innan Gösta Vestlund skulle fylla hundra år blev han inbjuden till ett öppet hus på Södra Stockholms folkhögskola i Skärholmen, som har ett klassrum uppkallat i hans namn. Han hälsades välkommen med kaffe och bullar. Lärare och kursdeltagare skockades runt honom, särskilt ungdomarna, de flesta invandrare eller barn till invandrare. Under tre timmar bytte de av varandra vid hans bord. Gösta Vestlund var uppmärksam, ställde frågor om deras bakgrund, vad de gjorde och diskuterade aktuella politiska frågor och folkbildning. Det var ett möte och ett samtal mellan jämlikar. Efteråt vill ungdomarna ta »selfies« med honom. Några gratulerade honom i förtid på hundraårsdagen, men han svarade att det är upp till vår herre: »I livet har vi bara tillfälligt uppehållstillstånd. Vi vet aldrig när det går ut.«

Ska man hitta hemligheten bakom Gösta Vestlunds förmåga att lyssna och samtala med alla får man söka sig till tidigt 30-tal och hans tid på Sigtuna folkhögskola; och mötet med skolans rektor, Manfred Björkquist, innan denne blev biskop i Stockholms stift. På Sigtuna träffade han arbetarpojkar som han själv, socialister och hetsiga kommunister men också fromma flickor från kristna hem. Framför allt mötte han lärare som var öppna för andras tänkande utan att de gjorde avkall på sin egen övertygelse, som han skrev i sin biografi Klassresa utan kupébyte. Efter folkhögskolan studerade han på Sigtunas humanistiska läroverk där han fick stifta bekantskap med överklassen; barn till adelsmän, direktörer, generaler och ambassadörer, och fick en mer nyanserad bild av »klassfienden«. Den var inte bara blå och konservativ. Där fanns också en känsla för rättvisa och fair play, och många tog klar ställning mot samhällets orättvisor.

Gösta Vestlund tillhörde Tage Erlanders generation, och ett parti som byggde upp välfärden med social ingenjörskonst och klassamarbete. Han var Saltsjöbadsandan personifierad, sökte och fann för det mesta en fredlig lösning på konflikter. Han såg inte till det som skilde människor åt utan sökte det som var gemensamt.

Han var en bildningens ingenjör i vuxenundervisningen även bokstavligt. När han var med om att grunda Tollare folkhögskola på 50-talet såg han till att tillverka skolbänkar som gick att sätta i en cirkel så att alla lärare och kursdeltagare kunde se varandra ansikte mot ansikte. Som jämlikar.

Staffan Myrbäck

Redaktör för tidningen Folkhögskolan.