Gösta Werner

Världens äldste filmregissör, professor Gösta Werner, har avlidit, 101 år gammal. Han föddes 1908 i Östra Vemmenhögs församling i Skåne (granne med Nils Holgersson) och markerade genom alla åren sin skånska härkomst med påfallande pondus och stolthet. Som nybliven fil kand i Lund hade han varit med om att starta Lunds studenters filmstudio (Sveriges första) 1929. Strax därpå gjorde han en liknande insats på riksplanet som en av pionjärerna i det nystartade Svenska Filmsamfundet, där han i många år hörde till de tongivande.

Han byggde snabbt upp ett imponerande författarskap kring filmens estetik och historia och etablerade sig under de kommande decennierna som en lysande filmisk folkbildare, ofta i polemik med vännen och trätobrodern, den legendariske kritikern Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist). Gösta Werners »Kameran går« från 1944 är en klassiker i den svenska filmlitteraturen men hans insats som tidskriftsmakare några år senare var nog ännu viktigare. Den cineastgeneration som törstade efter filmisk kunskap åren kring 1950 minns honom med tillgivenhet för att han då utgav och formgav den exklusiva tidskriften Biografbladet, periodens fulländade forum för kvalificerad filmdiskussion.

Som filmteoretiker var Gösta Werner alltså tidigt ute. Sina första uppdrag som praktiker fick han anmärkningsvärt nog inom ramen för det tyska bolaget UFA:s svenska filial under kriget (hans första registrerade egna kortfilm är en dokumentär från 1943 om »Tre 300-åriga städer«, producerad av UFA). Hans livslånga regikarriär omfattar därefter en oöverskådlig mängd kortfilmer och en handfull långa spelfilmer.

Enligt honom själv gladde långfilmerna i stort sett bara hans ovänner, men bland kortfilmerna finns några av den svenska filmhistoriens mästerverk. Den lysande genombrottsfilmen »Midvinterblot« ansågs 1945 så otäck att han räknade det som en personlig ynnest från censurchefen Gunnar Bjurmans sida att den inte blev förbjuden.

Många av de efterföljande kortfilmerna var beställningsfilmer som inte lämnade stort svängrum för Gösta Werners kinematografiska begåvning, men flera av dem hör till de yppersta i genren, till exempel den helt visuella essäfilmen »Tåget« (1946) och Dagermanfilmatiseringen »Att döda ett barn« (1952). Han skrev för övrigt också en bok om Stig Dagerman och hans relationer till filmkonsten, »De grymma skuggorna« 1986.

Sin sista film »Spökskeppet« spelade Gösta Werner in som nittioåring.

När de akademiska dörrarna öppnades för filmen som forskningsområde var Gösta Werner, föga överraskande, först på plan med att doktorera.

Han disputerade 1971 på gradualavhandlingen »Mauritz Stiller och hans filmer 1912–1916« och blev samma år docent i filmvetenskap. Han tilldelades professorstitel 1988. Svensk stumfilm var hans huvudintresse med Mauritz Stiller som prioriterat forskningsobjekt.

Han ägnade också ett par bokvolymer åt att kartlägga, publicera och kommentera Hjalmar Bergmans stumfilmsmanus, inspelade och oinspelade.

Hans talang för arkivforskning var enastående. Han reste runt i USA, Ryssland, Frankrike och Spanien på jakt efter gamla filmer, och hittade flera som annars skulle förblivit försvunna.

Gösta Werner var även i övrigt en vida berest person och hans allmänna bildning tedde sig med tiden oslagbar. Han ansåg sig – med viss rätt – kunna uppträda som den personifierade besserwissern, och han framträdde gärna, långt upp i nittioårsåldern, som fruktad och obarmhärtig opponent i akademiska sammanhang.

Två hägrande personliga projekt genomförde han på riktigt gamla dar.

Han förverkligade drömmen att resa till Odessa för att se trappan i den sovetiska stumfilmsklassikern »Pansarkryssaren Potemkin« med egna ögon. Och han lyckades – bokstavligen med uppbjudande av sina sista krafter – få en sista bok publicerad 2008. Den heter »Eros & Thanatos« och är en biografi om Gunnar Bjurman, en tribut av tacksamhet till honom som en gång lät Werners genombrottsfilm passera censuren utan klipp.