Gunilla Palmstierna-Weiss glömmer man aldrig

Har man mött Gunilla Palmstierna-Weiss, glömmer man det aldrig. Genom den intellektuella aura som var hennes, insåg man genast att här stod man inför en snillrik representant för en kanon av kultur som formulerades efter andra världskriget. Den kultur som lade grunden för det som kom att heta modernismen. Kriget var över, vi gick en ny värld till mötes.

Hon föddes 1928 i Lausanne, i Schweiz. Pappa var den svenske läkaren och friherren Kule Palmstierna, mamman hette Vera Herzog, kom ur en intellektuell judisk släkt, också hon läkare och av tysk-svensk börd. Svensk av misstag. I Gunillas omistliga självbiografi Minnets spelplats står att läsa varför.

Palmstierna-Weiss morfarsfar Peder Herzog, son i en boktryckarfamilj, påbörjade sin brukliga gesällvandring genom Tyskland som femtonåring och hamnade i Hamburg. Där ämnade han fortsätta sin gesällvandring genom ett besök i New York. Av misstag klev han istället på en båt till Stockholm. Gunillas föräldrar skilde sig tidigt. Under andra världskriget levde familjen med mamma Vera och brodern Hans ett besvärligt liv, bland annat i det ockuperade Holland. I krigets slutfas i Rotterdam drev de ständiga bombanfallen familjen att ta sig till Sverige via Berlin. Här var fadern sedan en tid verksam.  

Som ung studerande kom hon att gå på det som då hette Tekniska skolan, nu Konstfack, en studietid som avbröts då och då för egna studieresor till bland annat Holland och Frankrike. Hon studerade dekormålning, textil, skulptur och keramik, en utbildning som i stort täckte det hon senare kom att ägna sig åt, scenografi, även om målet då mest var inriktat på keramik. Två elever i avgångsklasserna året 1952 fick inte betyg, efter för stor frånvaro. En av dem var Gunilla. Bohemtillvaron, som det sågs som, att avbryta skolgången för egna studieresor, fortsatte hon med efter skolan. Tillsammans med många unga, ofta konstnärer, bodde hon i Gamla stan, då en förfallen stadsdel där hyrorna var låga och bekvämligheter som värme, varmvatten och wc var sällsynta. Där lärde hon känna den tidens kulturliv, dess avantgardister och blivande högdjur.

Tillsammans med Siri Derkert, Öyvind Fahlström, Barbro Östlihn och Per Edström, engagerade hon sig i kursverksamhet för fångarna på Långholmen. Här drejades och målades. Flera teateruppsättningar såg dagens ljus. I början av femtiotalet uppstod så den legendariska parkonstellationen mellan Gunilla Palmstierna och de berömde Peter Weiss, ett par som i det mesta kom att påverka och förnya svensk scenkonst med sina kontinentala influenser. De gifte sig 1962 och om maken – den tysk-svenske regissören, konstnären och författaren – skrev Gunilla:

"Peter och jag har eller hade på många sätt en liknande intellektuell bakgrund, samma intressen, samma nyfikenhet på det nya och experimentella inom konst, litteratur, film och musik."

Under sextiotalets senare del fanns en stark studentradikalism. Den sociala turbulensen var stor. Simone de Beauvoirs ansåg att det var "de bästa åren".

Vilket det också blev för teater- och operascenografen Palmstierna-Weiss som samarbetade med många regissörer förutom sin make; Ingmar Bergman, Per Verner Carlsson, Johan Bergenstråhle, Peter Brook och Fritz Kortner. Resorna med Peter blev många, till München, New York och runt om i världen, till Mexiko, Kuba och Vietnam. Om man måste peka ut ett extraordinärt verk bland alla så får det bli scenografin till pjäsen Mordet på Marat av Peter Weiss, i regi av Frank Sundström på Lilla scenen på Dramaten 1965.

Med Gunilla Palmstierna-Weiss död brister kedjan till den levande centraleuropeiska kulturens influenser under nittonhundratalet. Tack och lov för hennes självbiografiska bok där det nätverk som blev grunden för vårt moderna kulturarv finns både väl dokumenterat och med illustrationer bevarat.