Gunilla Wolde

Det var under en särskild period i slutet av 60-talet som det var väldigt jobbigt för Gunilla Wolde att över huvud taget komma ut ur lägenheten på Kungsholmen i Stockholm. Kanske var det ännu jobbigare för hennes yngste son, som hon kallade »Peppe«. Han var ett och ett halvt år då, och hade så svårt att få på sig ytterkläderna. Satte på sig mössan först, och efter det gick tröjan inte på. Han blev så arg och förtvivlad att han la sig ner på golvet och skrek, och när mamma försökte hjälpa blev han bara ännu mer arg. Varje morgon tog det en lång stund att gå igenom allt det här.

Gunilla Wolde tänkte att det måste finnas böcker att låna som kunde hjälpa Peppe att förstå vad som hände där på morgnarna. Men det fanns det inte. Allt som fanns var böcker om olika djur, och inget av dem hade problem att sätta på sig några kläder innan de skulle gå till förskolan.

Så en kväll satte hon sig ner och ritade lite enkla streckgubbar, och på morgonen därpå visade hon dem för Peppe. Han skrattade högt när han såg hur pojken försökte dra tröjan över mössan. Det var ju så bakvänt!

Eftersom påklädningsbekymmer med små barn knappast var unikt för familjen Wolde tänkte Gunilla att fler familjer kunde ha nytta av hennes bok. Hon visade sina teckningar för förläggaren Harriet Alfons, som bodde i porten intill. Efter att hon skrivit till lite text på varje bild blev boken utgiven som »Totte går ut«.

Gunilla Wolde började rita direkt när hennes hand kunde greppa en penna, och hon slutade aldrig med det. Hon växte upp i Älmsta som dotter till en sjöman som sadlat om till lantbrukare och handlare i jordgubbar och potatis, och en frilansjournalist som också var sjuksköterska. Här i hennes barndoms Roslagen började hennes förkärlek för hästar, även om det första djuret hon red på var en ko.

Hennes professionella yrkesbana som tecknare började i femman, då hon tecknade serier i sina räkneböcker i skolan och sedan sålde dem för 50 öre styck, berättade hon för TT i somras. Hon började senare på Konstfack i Stockholm och illustrerade redan under utbildningen åt väldigt många uppdragsgivare: DN och Svenska Dagbladet, Se och Lektyr, Aftonbladet och fackföreningspressen. Ofta gjorde hon karikatyrer och politisk satir, men det kunde också vara skämtteckningar med lite naket i.

Gunilla Wolde fortsatte illustrera, och skriva nya böcker om Totte (»Totte badar«, »Totte bakar«, »Totte går till doktorn« och så vidare), även efter att familjen flyttat ut till Bränninge gård i Södertälje och -skaffat hästar. Berättelserna om Totte hade till en början mötts av ljum kritik. »Bilderna var spretiga och texterna torftiga«, mindes Gunilla själv i SvD för några år sedan. Men små barn i hela världen älskade dem. Pedagogisk barnlitteratur ses ofta lite över axeln, men barnen själva föredrar oftast den framför sådant som handlar om vildare fantasier. Böckerna om Totte har översatts till 14 olika språk. De säljer fortfarande bra, och hör till de mest utlånade, och sönderlästa, böckerna på svenska bibliotek.

Gunilla Wolde började skriva böcker också om Emma, som lånade drag dels av hennes döttrar, dels av henne själv som barn. Det blev också en lång serie. Hon beskrev det själv som att hon »bara kräktes ut Totte- och Emma-böcker under några år«.

Efter ett tag kunde Gunilla Wolde inte skriva något mer om Totte och Emma, trots att förlaget gärna skulle vilja ge ut fler. Den verklige Peppe hade blivit för stor, och Gunilla kunde bara skriva utifrån sina egna erfarenheter. Eftersom de hade skaffat hästarna Twiggy och Contessa började hon skriva om dem i stället, för en något äldre, men minst lika intresserad, läsekrets.

På senare år slutade hon både med böckerna och hästarna och flyttade till en gård i Köpingsvik på Öland för att leva där som pensionär. Hon tyckte att landskapet där påminde henne om hennes barndoms Roslagen. Hon rustade upp gården och fixade med trädgården, ordnade med blomstergrupperingar, vattenarrangemang och fågelbad, satte upp små troll och målade på stenarna.