Gunnar Cyrén

Gunnar Cyrén växte upp i arbetarstadsdelen Brynäs i Gävle, där hans mamma också var född. Hon arbetade som piga när hon träffade Gunnars pappa, en indelt soldat och torpare som blivit kommenderad till regementet I14 i Gävle. De var fyra barn och två vuxna i ett rum och kök. Gunnar Cyrén var vänsterforward i Brynäs hockeylag som junior men fick något fel på benet när han var arton. Då lade han av och ägnade sig helhjärtat åt jazzen. På kvällarna lärde han sig spela tenorsaxofon.

På dagarna jobbade han hos guldsmeden Johansson på andra sidan järnvägen. Det hade han gjort sedan han var fjorton och slutade skolan. Han tyckte då själv att han var ganska bra på att pilla med grejer så han hade tänkte sig något där man kunde laga radioapparater eller skrivmaskiner. På arbetsförmedlingen berättade de att det fanns en praktikplats hos guldsmeden, men man fick inte ha handsvett och man måste vara intresserad av teckning.

Teckningen var inga problem. Gunnar Cyrén tyckte om att teckna och brukade kopiera illustrationerna ur hans pappas älskade illustrerade upplaga av »Fänrik Ståls sägner«.

»Har du handsvett?«, frågade arbetsförmedlaren.

»Nej, det har jag inte«, ljög Gunnar Cyrén.

De här uppgifterna kommer från Cyrén själv, som intervjuades av Lennart Rudström i boken »Gunnar Cyrén – glaskonstnär, silversmed, industridesigner, musikant«.

Han tvättade händerna tio gånger och gick till läkaren, som kände med tummen i Gunnar Cyréns hand, bedömde att han inte hade handsvett och skrev ut ett läkarintyg. Karriären var inledd.

Han trivdes bra med guldsmedsarbetet och efter några år hade han skaffat sig gesällbrev. Medan han var där kom två olika praktikanter från Konstfack. När Gunnar Cyrén frågade vad man gjorde på Konstfack svarade de bara: »Tja, man måste kunna teckna …«

Så när Cyrén hade gjort klart sin militärtjänstgöring skickade han ner ett helt teckningsblock till Konstfack och frågade om de hade någon utbildning som var lämplig för honom. Eftersom han ju redan var guldsmed föreslog de att han skulle gå metallinriktningen. Efter Konstfack blev han också guldsmed, men under hösten 1958 fick han ett samtal från glasbruket Orrefors ägare. Han fick senare veta att det var Konstfacksskolans rektor som förmedlat kontakten.

Vid den här tiden hade han en fru, Birgitta, som han hade träffat när hans orkester spelade i Furuviksparken utanför Gävle. Han hade sett henne på dansgolvet, ställt ifrån sig saxen och bett orkesterledaren spela en tango. »Musiker är dåliga dansare men snabba på att komma till skott, eftersom de bara har korta pauser«, förklarade han i intervjun med Lennart Rudström. Dessutom hade de fått sin äldsta son, som då var åtta månader. Han började jobba på glasbruket, så de blev smålänningar allihop.

Det var här hans internationella kändisskap som formgivare grundades. 1966 fick han Lunningpriset, den tidens »nobelpris« för formgivare. Och 1968 blev han konstnärlig ledare för Orrefors.

Men kändisskapet var egentligen inget han trivdes med, tvärtom. 1970 slutade han på Orrefors och flyttade hem till Gävle igen, och »lyckan med det var att ingen människa brydde sig om en«.

Men han fortsatte spela sax, bebop som favoriten Charlie Parker. Det gjorde han på jazzklubbar i Gävle nästan ända fram till slutet.

Han gjorde massor av föremål i metall, glas och även plast åt ett amerikanskt företag och öppnade också sin egen silversmedja. Dessutom började han också samarbeta med Orrefors igen och han började blanda material: silver, glas, kristall och guld.

1990 fick han i uppdrag att göra besticken, ljusstakarna och glasen till den nya servis som skulle börja användas på nobelfesten. Till uppdraget hörde också att han skulle ta fram en ny marskalkstav, ett föremål som har en rent ceremoniell funktion på festen. Han gjorde den i form av stadshustornet, med de tre kronorna högst upp i förgyllt stål.