Gunnar Hoffsten

Telefonen ljöd i Gunnars och Mariannes lägenhet i det nybyggda huset i centrala Linköping. Det var Mariannes väninna som ringde från Amerika. Hon var glad att höra hennes röst men hade lite svårt att ta till sig vad den sa. Väninnan fick lov att prata med både Marianne och Gunnar. Ingen av dem kunde tro att det var sant, det hon påstod. Att Gunnars låt »Utan dig« hade försetts med engelsk text, och nu sjöngs av megastjärnan Perry Como. Och att den stilla valsen från Östergötland var mäkta framgångsrik, den spelades överallt i New York!

Man förstår att det måste ha varit ett märkligt samtal. Det här hände 1952, och eoner av tid skulle ännu förflyta innan ordsammanställningen »svensk musikexport« började existera i begreppsvärlden. Den svenska musikförlagsindustrin hade, nästan i hemlighet verkar det som, börjat göra trevande framstötar mot den nya popkulturella världsmakten. Decenniet tidigare hade den lyckats sälja in två svenska storschlagers till den populära amerikanska sånggruppen The Andrews Sisters. Det var dels ett nummer av Bertil Boo med en barnkör, dels den svenska beredskapstidens signaturmelodi »Min soldat«. Men ingen av de insjungningarna kom i närheten av den popularitet som Gunnars komposition hade fått. Och Mariannes väninna i New York var alltså den första som kom att tänka på att man faktiskt kunde ringa hem till Gunnar på Nygatan och berätta det för honom.

Gunnar Hoffstens låt sålde som smör och toppade Billboardlistan. Om en singel säljer i 10 000 exemplar i Sverige i dag, 2010, så räknas det som en guldskiva.

20 000 är platina. »I Confess« med Perry Como sålde i 750 000 exemplar.

Gunnar Hoffsten verkar ha varit musiker av ett slag som man då och då läser om i biografier över gamla New Orleans-legender, men sällan förknippar med svenska omständigheter. En vital och självklar musikertyp som jazzen själv blåser sig igenom och i vilken det inte finns någon gräns mellan liv och musik, ingen del där det ena börjar och det andra slutar. Av sin mor lärde han sig spela piano, och av sin far, baptistpastorn, trumpet. När de andra barnen spelade kula spelade han musik.

När dansorkestern Roxys behövde en trumpetare kunde inte någon annan än Gunnar komma i fråga. Han var då tretton år och bäst i stan, och kallade artigt sina medmusiker för »farbror«. Han tog kantorsexamen vid sjutton års ålder, som Sveriges yngsta kantor. Öppnade sin första skivaffär i Linköping med vännen Hasse Fromholz, som också engagerades som tenorsaxofonist när Gunnars startade sin första egna orkester samma år. Året efter (vi är framme vid 1947) vann de en tävling på Nalen och utsågs till Sveriges bästa amatörorkester. Motiveringen löd: »Bra komp, jämngoda solister och trevliga arrangemang i gott utförande«. Så det verkade ju inte som att juryn gick bananas över rytmerna precis. Men man får förmoda att det har att göra med att man formulerade jurymotiveringar lite annorlunda på den här tiden. De vann ju ändå tävlingen.

Sedan spelade sig han och bandet jorden runt ombord på fartyget M/S Kungsholm.

Gunnar Hoffsten blev artistchef på Frimurarhotellet, öppnade ännu en affär, den här gången en musikaffär, drev nattklubben Lorry, skrev filmmusik och musikaler och arbetade som kapellmästare på både Linköpings och Norrköpings stadsteatrar.

Dottern Louise Hoffsten spelade gärna fyrhändig boogiewoogie på flygeln med honom och brukade ofta komma och hänga i hans skivaffär efter skolan. Hon hade hunnit fylla arton år när Louise och Gunnar uppträdde tillsammans i tv-programmet »Café Norrköping« och Louises egen karriär tog fart.

2001, när orkestern inte hade spelat på ett långt tag, samlade Louise ihop alla gubbarna och tog dem till Atlantisstudion i Stockholm. Resultatet blev så småningom Gunnars och bandets musikaliska farväl, albumet »Revival March«.

På den är det Louise som tar hand om sångstämman i »I Confess«.

Stefan Westrin är journalist.