Gunnar Ohrlander

Det var sommaren 1968. Jag hade gått ut scenskolan och fått mitt första kontrakt på Dramaten. Några kamrater som gått ut året före jobbade redan där: Rolf Skoglund, Lena Nyman, Ingrid Boström. Roffe hade varit med i en svensk version av en mycket uppmärksammad engelsk pjäs om Vietnamkriget, »US« hette den i England (i två betydelser), den fick heta »DOM« (i två betydelser) på Dramaten. I föreställningen fanns också skådespelaren Ove Tjernberg. Ove hade under flera år samlat material till en pjäs om de svenska romernas situation. Nu såg han en möjlighet, med öppningen för nya idéer under Erland Josephson på Dramaten, efter åren med Ingmar Bergman. Ove föreslog för oss unga att vi tillsammans skulle göra en pjäs om den lilla förtryckta folkgruppen svenska romer, eller zigenare som de då ännu kallades.

Vi fick låna ett hus utanför Halmstad och sommaren 1968 började vi jobba med Oves material med honom som regissör. Det var ovant och spännande men vi kom inte riktigt i gång. Det behövdes en skärpning av texten, tyckte vi. Efter en kort diskussion kom vi fram till den roliga och vassa kåsören i Tidssignal, Dr Gormander. Han hade fått sparken från Afton­bladet för att han skrivit en krönika i Puss om en justitieminister som hade tittat för djupt i flaskan, någonting med »Kling kröp omkring«. En tung merit. Vi ringde upp Gunnar och efter någon dag anlände han tillsammans med sin hustru Helena Henschen. Ett avgörande lyckokast!

»Zigenare« fick premiär i september 1968 och blev mycket omtalad. Redan här fick vi fina prov på Gunnars slagruteförmåga att hitta ömma tår. Arne Trankell, professor på modet som hade uttalat fördomsfulla dumheter om de svenska zigenarna, citerades med namns nämnande i föreställningen. Skandalsuccén var ett faktum. Den resulterade i erbjudande från Dramaten att göra en större föreställning, nu i ordinarie repertoar – »Zigenare« hade varit ett frivilligarbete. Den här gången valde vi, på Gunnars inrådan, att göra en pjäs om folkmajoritetens villkor, om liv och arbete vid det statliga järnverket NJA. Sommaren 1969 for vi till Luleå och här var vi verkligen på Gunnars gata. Han var en lysande journalist, visste vad man skulle leta efter och vem man skulle fråga. Och hade läst den lilla röda kinesiska boken och förstått den store rorsmannens anvisningar. Vi slog upp järnverksarbetare i Luleås telefonkatalog och sökte upp den ene efter den andre. Frågade, antecknade, gick tillbaks till Midskogsskolans elevhem, där vi bodde när eleverna hade sommarlov, och försökte göra teater av det vi fått lära.
Gunnar visste hur. När vi hade arbetat fram några scener och sånger bjöd vi in dem vi hade intervjuat för att de skulle kolla om vi hade uppfattat rätt – och om vi uppträdde på det rätta sättet, till exempel i »Olsson blev inte rädd, honom kunde dom inte knäcka«. Den metoden blev den politiska, estetiska och filosofiska grundvalen för Fria Proteatern, 21 år av folklig teater.

Gunnar var en lärare, rolig och sträng och ett mönster av flit. Det var inte lätt alla gånger att ha en uppfattning som avvek från hans. Ofta hade han ju rätt! Någon enstaka gång kunde han ha fel och till och med medge det. 1972 samarbetade vi med Typografiska föreningen på DN/Expressen kring pjäsen »Typerna och Draken«. Vi hade kommit långt i arbetet och skulle spela upp för fackets ledning. Det var tre veckor till premiär, vi repeterade fortfarande i våra lokaler i Haga skola, i bottenvåningen, medan FiB/K huserade i övervåningen och avslöjade IB. Sture Ring och hans styrelsekamrater tittade uppmärksamt i dryga två timmar på vår nästan färdiga föreställning och så blev det samtal. »Joooora, det är väl ok, historien och så och det fackliga, och frågorna som gäller i dag om rationalisering … men du vet, det händer att vi går hem och byter skjorta och vi pratar inte politik och fackliga frågor dygnet runt, ibland snackar vi brudar och fotboll också!« Gunnar skrev om, han var inte bara smart och kul, han kunde lyssna också.

Han visste vad som var viktigt och fick oss att förstå det och att vi måste ge järnet för att det skulle bli så bra som möjligt, för det gjorde han!

Stefan Böhm är skådespelare och regissör.