Gunnar Smoliansky

Gunnar Smoliansky var en av Sveriges allra främsta fotografer. Han började fotografera som tonåring i slutet av 40-talet. Hur kom det sig? Han hade ett bra svar när jag intervjuade honom våren 2002 i Dagens Nyheter:

»För att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag hade gått i Lidingö läroverk. När vi flyttade till Saltsjö-Boo tog jag chansen att slippa fortsätta i ett annat plugg; mamma och pappa var ju fullt upptagna med flytten och jag ville inte riktigt gå i skolan  …«

En kväll frågade en kompis om Gunnar ville titta på när han gjorde bilder.

»Jag hade ingen aning om vad han gjorde. Det visade sig att han hade karotter i sin morsas kök, vanliga ugnseldfasta, som han tog med sig in i badrummet, och där skruvade han ur en lampa och skruvade in en vanlig gulgrön och han hade en liten kontaktkopieringsram och han fixade med papper och belysning och sånt. Jag förstod ingenting, jag försökte bara titta. Och så åkte pappren ner i en skål och så kom det fram en bild – och då visste jag vad jag ville göra.«

Gunnar Smoliansky skaffade sig en Rolleiflex och började fotografera. Nitton år gammal, 1952, tog han de bilder vid Slussen i Stockholm som uppmärksammades på allvar många år senare och som nu är klassiska.

I slutet av 50-talet gick han på Christer Strömholms fotoskola, där eleverna inte i första hand utbildades för ett arbetsliv.

»Christers idé var ju att människor skulle få lära sig att ta vara på vad de själva ville uttrycka.«

Det passade Gunnar Smoliansky. Han gick sin egen väg. Han tänkte aldrig i mål eller projekt, sa han. Han inriktade sig på att ta en bild i taget. »Promenadbilder« var titeln på den första större sammanfattande utställningen med hans bilder, på Moderna Museet i Stockholm 1986.

Han inledde sin karriär som industrifotograf på Altas Copco i mitten av 50-talet, men blev tio år senare frilans med uppdrag för bland andra RFSU, Folket i Bild/Kulturfront och några dagstidningar. 1962–74 var han gift med jazzsångerskan Nannie Porres och senare med fotografen Stina Brockman. Från 1990 hade han statlig konstnärslön.

Gunnar Smoliansky hade konstnärligt påbrå, hans ryskfödde far var konsertpianist. I sitt eget konstnärskap var han  något av en flanör med kamera. Han tog känsliga porträtt av människor, men fann också sina motiv i det som råkade komma i hans väg; motiv som talade till honom men som ofta inte lämnade något ifrån sig naturligt, som en kritiker en gång uttryckte saken. En trasig persienn på trekvart i ett fönster; slitna fabriksväggar; skuggan av en vas med två torra blommor på en småblommig gardin; två kuddar tätt intill varandra i en obäddad säng.

Hans, ytligt sett, ofta enkla bilder berättar mycket och djupt om saker och ting och framför allt om människor och människors spår, och om tillvarons hemligheter. De får betraktaren att fundera lika mycket över vad som hänt som över vad som kommer att hända, om något.

Om en av bilderna i Smolianskys utställning »Trivia« på Moderna museet i Stockholm 1992 skrev kritikern Carl-­Johan Malmberg: »Allt tänkbart finns i den här bilden. Inte ens saknaden saknas.« Det kan gälla för många av Gunnar Smolianskys bilder.

»Det händer inte så mycket i mina bilder«, sa han själv. »Framför allt inte något uppenbart dramatiskt. Bilderna lever mera på mitt tonfall, små tonfall, hela anslaget i tonskalan. Det är detta som är innehållet, kan man säga. Jag vill nästan säga att det är essensen i min estetik.«

Smoliansky arbetade i sitt mörkrum så gott som varje dag. Han gjorde nästan alltid sina bilder i blygsamt format.

»Jag vill att fotografi ska vara en intim historia. Om bilderna är små står man där med näsan i dem, det blir en sak mellan bilden och betraktaren. Det händer att jag beskär mina bilder, men det är väldigt bra för arbetsmoralen att göra bilderna i kameran och inte stå och dra en förstoringsapparat upp och ner i förhoppningen att det någonstans ska dyka upp en bild  …«

Han hade också ett generande enkelt svar på frågan om hur man egentligen tar en bra bild:

»Det gäller att hitta ett bra ställe att ställa sig på.«

Kurt Mälarstedt

Journalist