Gunnel Linde

När Gunnel Linde bara var ett halvt år gammal dog hennes pappa, och hennes mamma blev tvungen att försöka hitta ett arbete för att försörja dem båda. Hon fick jobb på Stockholmssystemet AB, som under motbokstiden höll sig med ett stort socialt ansvar. Om en man önskade sig ökad ranson i motboken (det var alltid han som hade den) skickade systemet hem en kontrollant till hans fru när han inte var hemma för att höra om hon också tyckte det var en god idé att öka hans tilldelning av sprit. Den uppgiften blev Gunnel Lindes mammas första jobb efter olyckan. Senare drogs det yrket in och mamman fick i stället ett kontorsjobb.

Hur som helst betydde allt det här att Gunnel Linde redan från tidig ålder var ensam mycket tid i familjens lilla etta högst upp i ett hus i Rörstrandsområdet i Stockholm. Vilket hon tyckte var långt ifrån det värsta som kan hända ett barn. I boken »När mamma var mamma« skriver hon att en »gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorters fantasier och egensinniga sysselsättningar«.

Hennes mamma gjorde sitt bästa för att hjälpa henne genom ensamheten. Hon tog till exempel med pennor och gamla formulär från jobbet, med tomma baksidor att rita eller skriva på. Gunnel Linde gjorde som många andra barn: uppfann en egen handstil innan hon lärde sig skriva, med vågor och prickar. När hennes mamma kom hem läste hon berättelserna högt för henne, och de upplevde dem och skrattade åt dem tillsammans. Hennes mamma, en kvinna som läste moderna barnpsykologer som S.A. Neill och snart skulle sätta Gunnel i Montessoriskola, förklarade: »Det där som du känner nu, det är skaparglädje förstår du!« Hon fortsatte skriva.

Som sextonåring tog hon sitt manus »Maxine som kan om hon vill« och letade sig fram till Stockholms-Tidningen, där redaktören för barnsidan köpte den utan vidare. Snart började hon också översätta noveller åt bladet.

Sedan utbildade hon sig till illustratör på Beckmans reklamskola och tog jobb som volontär på Katrineholms-Kuriren, och jobbade vidare på olika dagstidningar i några år innan hon kom till Röster i radio, där hon träffade sin man.

De fick tre döttrar, och Gunnel Linde var hemma med dem i åtta år. »Jag kunde inte tänka mig att låta någon annan ta hand om mina ungar. Det skulle ju vara som att be någon gå på bio åt sig, man skulle ju inte få vara med om det roliga själv«, skrev hon långt senare, i »När jag var mamma«.

Men hon fortsatte att göra illustrationer, skämtgubbar, barnpyssel och korsord under tiden, och sälja dem till tidningar och magasin. När hon började jobba igen på barnavdelningen på Sveriges Radio hade hon också hunnit skriva färdigt sin första bok. Hennes jobb på radio och så småningom tv och hennes jobb som författare skulle komma att korsbefrukta varandra. Hennes barnprogram »Osynliga klubben« blev också bok, och hennes bok »Den vita stenen« blev också en enormt uppskattad tv-serie under den första halvan av 70-talet.

Hennes verk präglades av en djup respekt för såväl barns fantasi som integritet, och markeringar av deras behov av närhet och skydd. Detta gick igen också utanför konstnärskapet. När en treårig flicka blev misshandlad till döds av sin styvpappa på ett hotell i Stockholm i början av 70-talet var hon en av dem som fick tusentals svenskar att engagera sig genom att ställa ut hemska bilder på misshandlade barn på Kulturhuset. Hon samlade in namnunderskrifter, och med tiden föddes idén att starta en förening som skulle engagera sig för barn som far illa. Det skulle komma att bli Barnens Rätt i Samhället – Bris. Från början var de bara några stycken som satt i en källare och tog emot telefonsamtal och drev opinion. 1977 utsågs hon som sakkunnig i justitiedepartementets utredning om barns rätt, och var därigenom starkt pådrivande för att vi fick ett förbud mot barnaga i Sverige 1979.

Gunnel Linde hade ett väldigt grundat engagemang som lätt smittade av sig på andra. Det berodde nog på att hon hade en så positiv tilltro till människan och trodde benhårt på det som hon ofta sa – att »allting vill gå bra«.