Gustaf Sjökvist

I efterhand kan det se ut som om Gustaf Sjökvist var predestinerad att bli kyrkomusiker; han föddes in i en kyrkomusikerfamilj och växte upp i Alfta i Hälsingland där pappan var kantor. Men Gustaf Sjökvist själv såg det inte så. I början var det bara jazz som gällde. Orgel började han spela i tolvårsåldern och kyrkomusiken kom något senare. Men körledare var han tidigt. Han var bara femton år när han började leda en damkör på ABF i Bollnäs, där snittåldern låg rätt mycket över hans egen. Han hann också med att vicka som musiklärarvikarie i Edsbyn innan han började på Musikhögskolan, men det blev snart tydligt att han var ämnad för större musikaliska sammanhang än så.

Han var 23 år när han 1967 började jobba som domkyrkoorganist på Storkyrkan i Stockholm, och då också blev ansvarig för kyrkans kör. Hans första stora utmaning blev att bredda kyrkans musikutbud och också att försöka göra den mer lönsam. På den tiden var det nästan bara gudstjänster med orgelmusik i kyrkan. Gustaf Sjökvist var tidigt uppmärksam på att om man ville ha ett rikare musikliv i kyrkan så måste den verksamheten i någon mån kunna bära sina egna kostnader, så han började också ordna konserter som det gick att ta betalt för.

Jazzen följde också med in i kyrkan. Redan 1968 ordnade Gustaf Sjökvist så att en världspianist som Keith Jarrett satt vid Storkyrkans orgel och spelade under en midnattsmässa. Han tyckte också om folkmusik och visa. Han brukade likna sig själv vid en potatis, en sådan som man kan använda till lite allt möjligt.

Han kom att bli musikaliskt ansvarig för några av de större kyrkohändelserna under det senaste halvseklet. Den gamle kungens och Olof Palmes begravningar. Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvias bröllop och, decennier senare, kronprinsessan Victoria och prins Daniels bröllop. Han var en perfektionist som gjorde sitt yttersta vid varje ceremoni, vare sig det handlade om tv-sända nationella händelser eller mindre vigslar med bara några få människor närvarande.

Också i repetitionsarbetet med körerna var han effektiv och resultatinriktad. Han bekymrade sig ibland för att han var alltför opedagogisk, opsykologisk och sur. Ändå beskrivs han av alla som arbetat med honom som oerhört vänlig. Sångerskan Susanne Rydén berättade i ett minnesprogram i P2 att han »såg oss, knuffade oss, lyfte oss, vi fick växa och ta utrymme, fick oss att känna oss som stora stjärnor«. Och sångerskan Malena Ernman beskrev honom i Expressen som »en mild medmänniska i en musikvärld som präglas av hårda armbågar«.

Hans ledord var respekt. Respekt för kyrkorummet och för de upplevelser som människor kunde möta där, och respekt för musiken. Hans inställning var ödmjuk och lyssnande. Han ville ta fram det bästa ur alla för musikens skull.

Gustaf Sjökvists kammarkör skrev i ett minnesord i Svenska Dagbladet att han »hade ett klangligt ideal som också genljöd i hans person. En rörelse mot det enkla, raka och oförställda, utan krusiduller.«

Han jobbade mycket. Han var alltid på väg någonstans med noter som ibland var så färska att bläcket inte hunnit torka. Han dirigerade körer och orkestrar i hela världen. Under många år var han ansvarig både för Storkyrkans kör och för Radiokören. Och under flera decennier var han dessutom verksam hos Radiokören vid Bayrischer Rundfunk i München, de sista 20 åren som förste gästdirigent. Ändå stod han ofta i Storkyrkan och plockade lite med noter även under sina lediga söndagar.

»Utan de andra jobben hade jag kanske inte orkat Storkyrkan, uppdragen har befruktat varandra«, berättade han i ett filmat samtal med musikjournalisten Sofia Nyblom för några månader sedan.

Varje december ledde han kören i Händels »Messias« inför en fullsatt Storkyrka. Men han talade också om vikten av att göra ny musik, för att annars, trodde han, kapar man traditionen både framåt och bakåt. Under sina 44 år hos Storkyrkan var han med om massor med uruppföranden, bland annat Sven-David Sandströms nyskrivna verk för var och en av kyrkoårets alla helgdagar.

Hans egen kör skickar en sista hälsning i sitt minnesord: »Vila i frid Gustaf, och se till att få lite ordning på änglakörerna.«