PG gjorde stort intryck men lämnade få avtryck

När nittiotalet var ungt ordnade svenska ambassaden i Tokyo en flott middag. Toppcheferna från storbolag som Toyota, Honda, Sony och Mitsubishi var där, men kvällens clou var Volvos koncernchef Pehr G Gyllenhammar. Med bred pensel målade han upp sin bild av världsläget och den globala bilindustrins framtid. De japanska höjdarna lyssnade andäktigt. Någon ställde en fråga, men ingen kunde stjäla ens en gnutta ljus från PG. Han briljerade.  

Ständigt nyfriserad, välskräddad och med en klocka på vardera armen kunde Pehr Gyllenhammar trollbinda vilken publik som helst. Oavsett om den bestod av svenska folket som i tv-programmet Gäst hos Hagge hörde honom spela gitarr och sjunga Evert Taube. Eller en bolagstämma med 10 000 aktieägare i Scandinavium i Göteborg. Eller en gästföreläsning för studenterna vid Handelshögskolan. Han var magnifik, blixtrande intelligent, välformulerad och valdes till Sveriges mest beundrade man flera år i rad, före kungen. Humorn var vass. När han fick frågan hur många som arbetade på Volvo (känt för hög sjukfrånvaro) kom svaret blixtsnabbt: ”Ungefär hälften.”  

Fast det fanns en annan sida också. Tidigare nära medarbetare vittnar om att Gyllenhammar ”didn’t suffer fools gladly” och kunde vara högdragen och snäsig. Han åkte helst ensam i limousinen eller på Volvos privatjet, även när andra i ledningen skulle till samma ställe. När Affärsvärlden delade ut utmärkelsen Årets ledare 2007 var Gyllenhammar inbjuden som prisutdelare. I sitt inledningsanförande generade han såväl arrangören som pristagaren genom att hävda att stora ledare kommer det bara några enstaka varje sekel. Napoleon, Winston Churchill och Nelson Mandela nämndes varefter han antydde - utan märkbar självironi - att även han själv nog borde räknas till skaran.  Sen reste han sig och gick från bordet innan desserten var serverad.

Pehr Gyllenhammar föddes 1935 med en hel silverservis i munnen. Familjen tillhörde Göteborgssocieteten och pappa Pehr S:r skapade Skandia genom att slå samman flera försäkringsbolag. Efter juristexamen följde PG i faderns fotspår och anställdes senare i Skandia där han efterträdde sin far på vd-posten 1970. Det blev en kort sejour för även svärfar Gunnar Engellau ville ha den unge begåvningen till sin efterträdare på Sveriges finaste vd-jobb; det i Volvo.  

Gyllenhammar var ingen industrialist utan mer en affärsman. Fast mest av allt var han en maktspelare. De pengar som Volvo tjänade såg han som bolagets, snarare än aktieägarnas. Och han använde dem dels till att stärka sin egen makt, dels till att göra om Volvo till ett konglomerat för att minska beroendet av den konjunkturkänsliga bilmarknaden. Först ville han ta in norska staten som huvudägare i Volvo, i utbyte mot andelar i ett oljefält i Nordsjön. Affären sprack spektakulärt efter motstånd från bland andra Aktiespararna. Några år senare var det dags för en allians med Wallenbergsfären där PG skulle sitta i förarsätet. Familjens överhuvud Marcus ”Dodde” Wallenberg dog emellertid och sonen ”Pirre” reverserade upplägget. 

I stället blev det samgående med Anders Walls bolagssfär Beijer, men även det imploderade och bolagen gick skilda vägar. Nu byggde PG istället upp ett intrikat korsägande med bygg- och cementjätten Skanska för att skydda Volvo från ovälkomna friare. Det vid tiden upphaussade Fermenta togs in i sfären, men fogades snart till raden av misslyckade storaffärer.  

Det största fiaskot blev emellertid fusionen med Renault som annonserades 1990 och som var tänkt att kröna PG:s karriär. Efter många turer gjorde företagsledningen och aktieägarna till sist uppror när det stod klart att det var Renaults ägare franska staten som skulle styra den nya koncernen. Alla som var på plats när "Kejsaren av Göteborg" i ensamt majestät annonserade sin avgång i en sprängfylld sal i Industrihuset i Stockholm den 2 december 1993, minns fortfarande det dramatiska ögonblicket.  

Dagen därpå sålde Gyllenhammar alla sina Volvo-aktier varefter han lämnade landet. Nu vidtog en karriär som styrelseproffs och rådgivare i den internationella finansbranschen. År 2004 gjorde han en uppmärksammad och treårig come back i Sverige sedan en ung Cristina Stenbeck erbjudit honom ordförandeklubban i familjens holdingbolag Kinnevik.  

Pehr G Gyllenhammar var enormt uppburen och hade stort inflytande i näringslivet och samhället under sjuttio- och åttiotalen. Men några riktigt lyckade affärer blev det egentligen aldrig.