Håkan Hagwall
Håkan Hagwall, då på det Moderata riksdagskansliet, skrev motionen och undertecknade den med en ledamots namn. Förslaget var att hundskatten skulle höjas med 1 000 procent, så att färre hade råd med dessa smutsiga djur. Åtgärden skulle slå särskilt effektivt i gruppen fattigpensionärer, konstaterade den falske motionären nöjt.
Det var tänkt som ett internt skämt. Men riksdagsledamoten i fråga märkte inte att han hade en extra motion i sin hög. Han gick direkt till registratorn. Det var mest tur att Hagwall fick höra om saken och lyckades rycka den falska motionen ur registratorns hand, innan den ändrade åtminstone en persons karriär.
Membranet mellan skämt och allvar var lättgenomträngligt i Håkan Hagwalls värld, men han led inte av bristande verklighetsuppfattning. Hans lidande var svårare: en ovanligt klar verklighetsuppfattning. Hagwall visste att den som vill ta världen på allvar måste skratta åt det som är löjligt, uppblåst och falskt. Vill man inte själv bli absurd, måste man se det absurda.
Håkan Hagwall dyker först upp i Svenska Dagbladet 1960 som nittonårig tävlande i finalen av Radiotjänsts »Vi som vet mest«. Hans lag förlorade. Men det var 1975 som hans verkliga förhållande med tidningen inleddes. Han kom till ledarsidan efter att ha skrivit Gösta Bohmans tal, som Gösta Bohman alltid ändrade till det sämre.
Ledarsidan var närmare Hagwalls temperament och talang än ett parti. Hans känsla för det svenska språket var enastående. Han blev en fältmarskalk i kriget mot klichéer. Efter att 1991 ha blivit ledarsidans chef kom han att under tio år forma en generation skribenter på högerkanten, med rödpennan och samtalet som verktyg.
Varje morgon på ledarredaktionen inleddes med ett meningsutbyte, som pretentiöst lagda skulle ha kallat seminarium. Resultatet blev alltid text, men också glädje och den frihetskänsla som infinner sig när världen blir gripbar, men för den skull inte banal. Håkan Hagwall vidgade vyerna, både för medarbetare och läsare. Han var humanist och nordist. Hjalmar Bergman, Sven Delblanc och Mannerheim var lika naturliga referenspunkter som Carl Bildt.
– Jag har alltid betalat min medlemsavgift till Amnesty, inledde en påtagligt skakad Hagwall ett sådant morgonmöte:
– Jag har alltid varit mot dödsstraffet. Men så, i morse, hörde jag Thåström sjunga Bellman …
Finland belönade honom med Riddartecknet av första klass av Finlands Lejons orden. Den mer informella Ockupationsorden – de som motarbetade kårhusockupationen – bad Hagwall skriva ett spex på 25-årsjubileet av händelsen. Han spelade själv Gudrun Schyman.
Under Hagwall ökade obundet moderata Svenska Dagbladet avståndet till partipolitiken. Han trivdes bäst som oppositionell, men var ingen posör. När tidningen gick emot Moderaterna – till exempel i EMU-frågan – fanns alltid ett stabilt resonemang i botten.
Det var något av en paradox att Håkan Hagwall visade sig vara en så framgångsrik och omtyckt chef. Han var inte tålmodig. Ibland kunde man se hur otåligheten tog över hans kropp tills det spattiga rörelsemönstret förlöstes i ett brölande utrop eller en innovativ ed genom teatraliskt sammanbitna tänder. Han kunde generas över att behöva ta sig an personalproblem som han upplevde som alltför privata. Ändå gjorde han det, med djup medmänsklighet.
Det var självklart för Håkan Hagwall att skilja det offentliga från det privata, men lika självklart att välkomna medarbetare till sitt hem på snaps, öl och husmanskost. Det var aldrig säkert hur det slutade. En kväll rev Hagwall loss en dörrlist, för att visa hur illa byggt sjuttiotalshuset på Jungfrudansen i Solna var. En annan kväll utbröt augustikuppen i Moskva. Ledarsidan fick skrivas om i kräftspad och Bäska droppar. Få som studerade släktfotografierna, hängda i ett familjeträd på väggen, upptäckte att en av bilderna i själva verket föreställde Bismarck.
Håkan Hagwall förstod själv, ungefär ett decennium efter millennieskiftet, att hans minne var på väg att bli allt sämre, men han höll fast vid den han var så länge som möjligt.
– Jag vill vara en människa, som han uttryckte det.
