Håkan Mogren rörde sig med värdighet

Han var reslig, 193 centimeter lång, självsäker, prestigemedveten och van att bli åtlydd. Han rörde sig med värdighet; avmätt och sakta. Han ville bli sedd. Det föll sig naturligt för både beundrare och belackare att kalla honom Enmansprocessionen.

Håkan Mogren hade nått den översta nivån i Wallenbergsfären när han som vd skred in i läkemedelsföretaget Astras högkvarter i Södertälje. Där härskade han över stort och smått. Vid ett tillfälle noterade han ett brott mot etiketten i entrén; en kontorsflicka bar röda skor.

»Det är bara förmiddag och detta är en arbetsplats. Vi bär inte röda skor  …«

Mogren gav order med en klangfull röst som röjde att han i livet haft andra karriärmöjligheter. Han sjöng vackert, med inlevelse och kunde ha blivit en stor sångare. Fritidsintresset framför andra var klassisk musik och han aspirerade på att bli ordförande i Kungliga Operans styrelse. Det misslyckades men i stället skapades Håkan Mogrens Stiftelse som skulle främja forskning inom medicin men också – och viktigare – utbilda sångare.

Snickarsonen från Nacka röjde sina sociala ambitioner när han intervjuades av Veckans Affärer och sa: »Min far är i byggnadsbranschen.«

Studier vid Kungliga tekniska högskolan ledde till en doktorshatt i bioteknik och snart vidare till vd-stolen på chokladföretaget Marabou. I näringslivet karakteriserades han som »intelligent, erfaren och fingerfärdig«, om än ibland med adjektivet »pompös« i tillägg.

Fast detta var åttiotalet då börskapitalismen gjorde comeback. Toppdirektörer som Percy Barnevik, Lars Ramqvist och PG Gyllenhammar nådde stjärnstatus. Huvudkontoren behängdes med dyrbar samtidskonst och verkställande direktören kunde få privat hiss. Storföretagen införskaffade jetplan (»affärsflyg«) åt ledning och styrelse. Några flyttade sätet till London där skatterna var lägre. Vd-lönerna stack mot himlen.

För Håkan Mogren gick det bäst av alla. År 1987 utsågs han till vd för Astra. Han kom till dukat bord. Magsårsmedlet Losec skulle just börja sitt exportsegertåg över världen. Tio år senare var det världens mest sålda läkemedel.

I Astraleden fanns viss skepsis mot Mogren. Han ansågs sakna branschkunskaper och hur var det egentligen med hans internationella erfarenhet?

Man kan genmäla att en vd inte behöver vara expert på allt, han eller hon kan delegera. Men läkemedel är inte som chokladpraliner. Kärnan i verksamheten är forskningen och för den måste det finnas ett brinnande intresse och stor sakkunskap. Utan forskning ingen läke­medelsindustri.

Skeptikerna fick rätt, det kom inga fler storsäljare från Astras forskningsavdelning. Mogrens motto räckte inte: »Stå för dina beslut, lita på din gutfeeling.« Utvecklingen för bolaget stagnerade. Business Week kritiserade »hans extravaganta leverne« och The Economist beskrev Mogren som »en maktfullkomlig ledare som inte har sett om sitt hus«.

Han ville att Astra skulle gå ihop med tyska Bayer, men konsultfirman McKinsey gjorde tummen ner. I stället blev det samgående med brittiska Zeneca 1999. Den svenska läkemedelsindustrins flaggskepp lämnade landet och Mogren slutade som vd med det en gång dukade bordet avätet. Han var kvar i Astra Zenecas styrelse men fick aldrig ordförandeposten. Han fortsatte också i styrelsen för flera Wallenbergstiftelser och i Investor samt Karolinska institutet och var ledamot i både Ingenjörsvetenskapsakademien och Gastronomiska akademin.

Det fanns en fighter i honom – och den fick han nytta av när han blev varse sin ärftliga hjärtsjukdom, hypertrofisk kardiomyopati, som han levt med sedan barndomen. Just då rusade hans liv fram och »jag hade levt helt galet«: lite sömn, mycket stress, många resor och inte så noga med kosten.

Håkan Mogren behövde ett nytt hjärta. Han fick det 2009 på Karolinska, 65 år gammal. »Det har gett mig ett extra liv. Jag är tacksam och tar noga vara på det. Mina pest- och pinadagar kan räknas på ena handens fingrar«, sa han.

Efter tolv år slutade det att slå.