Håkan Wickberg

För ett par generationer ishockeyfantaster blev Håkan Wickberg i Tre Kronor och Brynäs IF en ikon. I skarven mellan 1960- och 70-tal gick hockey från att vara en fritidssyssla på uterinkar till att bli stor show på bästa sändningstid i tv. Wickberg var en av de som tydligast gav den nya folkhemssporten ett ansikte.

Han var inte tillräckligt snabb eller målfarlig för att mäta sig med ryssar. Men detta kompenserade han med en stark vinnardedikation och stor spelförståelse. Det är för spelare som han som begreppen »tänkande August« och »pudelklok« lagts till lagidrottens särskilda vokabulär.

I fallet Håkan Wickberg, alltid »Wicke« med sin omgivning, låg det redan i uttrycket hemvävd ett antal bottnar. Håkans pappa Thure hade flyttat till Gävle från Stockholm för att starta ingenjörskontor. Wickberg senior uppvaktades av dåtidens storlag i Gästrikemetropolen, Gävle GIK. Men Thure Wickberg gillade inte den småborgerliga auran kring klubben och involverade sig i stället i arbetarklubben Brynäs.

Thure Wickberg var snart Brynäs IF. När klubben började sikta mot den tidens högsta serie, division 1, var det Wickbergs visioner som gällde. Så var det fram till att Thure Wickberg avled 1974 (strax efter en Brynäsmatch).

Föga överraskande fanns det inga alternativa klubbval för den lovande sonen Håkan. Det blev i Brynäs som han 15 år gammal debuterade i januari 1959.

När Brynäs 1960 gick upp i högsta serien hade kommersiella budskap på spelarnas ryggar precis blivit godkänt. Brynäs gjorde reklam för bensinmärket Caltex. Och även spelet var högoktanigt. Laget klarade sig kvar de första svåra säsongerna och redan en bit in i 1960-talet var man redo att utmana toppklubbarna. 1964 tog Håkan Wickberg sitt första av så småningom sju svenska mästerskap.

Men myten om Håkan Wickberg hänger inte främst på meriter och egen spelkvalitet. Han är lika mycket ihågkommen för att han symboliserade vinstmaskinen Brynäs IF. Med hjälp av skickliga förvärv från övriga Norrland och en oöverträffad vinnarvilja – det skvallrades om regelrätta slagsmål vid internmatcher – blev Brynäs landets bästa klubb.

Eftersom NHL vid tiden bara bestod av sex klubbar kan man spekulera i att Brynäs var ett av världens bästa ishockeylag. Detta hela tiden med Håkan Wickberg, basens son, som den enande tänkande kraften såväl mot omvärlden som när inre spänningar uppstod.

I Tre Kronor konkurrerade Wickberg tidigt med Sven Tumba och senare med Ulf Sterner om rollen som förste center. Det gjorde att han aldrig riktigt blev samma huvudperson i landslaget. Men starka insatser exempelvis vid hemma-VM i Stockholm 1970 – då matchen Sverige–Sovjet sågs av över fem miljoner svenska tv-tittare – gjorde att Wickbergs porträtt ständigt tillhörde de mest efterfrågade när det skulle bytas samlarbilder på landets skolgårdar.

Hans lite långsamma spelstil var troligen inget som skulle ha kunnat exporteras till NHL. Men frågan var helt hypotetisk. När svenskar på allvar började säljas till NHL – det inleddes 1973 med Wickbergs skyddslingar Börje Salming och Inge Hammarström – hade han trasat sönder ett knä så svårt att det innebar slutet på hans aktiva karriär.

Efter avslutat spel råkade Wickberg ut för något som drabbat åtskilliga stjärn­idrottare före och efter honom. Han saknade sin grupp, han saknade rampljuset. Det ryktades många gånger om att han hade problem. 1993 värvades han som lagledare av sin barndomsvän Tommy Sandlin, tränargeniet bakom Brynäs framgångar. »Wicke« fick även i den rollen vara med om att vinna SM-guld. Men ryktet sa att Sandlin främst tagit in Wickberg för att denne skulle ha något att göra.

Men hur det än blev med livet efter karriären hyllades han för två år sedan med att få sitt tröjnummer hissat i taket på Läkerol Arena i Gävle. Efter sin bortgång firades han med en tyst minut följt av en mäktig luciakör.