Han blev grannen i Beck med hela svenska folket

Humöret var gott när han – i vad som skulle bli ett av hans sista telefonsamtal – pratade med vännen sedan 65 år tillbaka, kollegan, skådespelaren Thommy Berggren. 

Ingvar Hirdwall berättade: "Jag har köpt käpp. Rullatorn får vänta!" Kärnfullt och med humoristisk självdistans – och typiskt för en av Sveriges mest folkkära skådepelare. 

Men folkets kärlek var inte det Hirdwall främst eftersträvade. Hans mål som ung och genom en 63-årig karriär på scen och framför kameran var att bli en av de bästa skådespelarna. Kanske den bäste. 

Publikens gunst var självklar i det ögonblick han accepterat att bli "Grannen" i en evighetsserie i tv – filmerna om den knarrige polisen Beck, spelad av Peter Haber. 

Hirdwall som den oberäknelige, sällskapssjuke, rödhårige grannen Valdemar med stödkrage var egentligen bara en liten roll, en sidekick till Haber. Men de korta scenerna dem emellan – i trapphuset eller på balkongen – skänkte oss den nu svenskaste av alla repliker: 

"Ska du ha en stänkare?" 

Den gav honom kultstatus. Det skapades en Facebooksida med över 200 000 gilla-markeringar och Hirdwall blev tvungen att skicka idolkort till beundrare. Samtidigt beskrev han sig som en friluftsmänniska: "Mina intressen är djur och natur. Jag gillar att plocka svamp." 

Hirdwall växte upp i ett arbetarhem i ett av egnahemshusen Norra Ängby i Bromma. Han gjorde en mönsterkarriär i den tidens folkhem genom att först knega som elektriker i sex år och på fritiden spela bandy för AIK och bli svensk juniormästare. Så småningom förverkligade sin dröm vid Teaterhögskolan i Göteborg. Det var barndomens biomatinéer som väckt önskan att bli skådespelare; han föreställde sig, aningen högtidligt, att detta yrke var ett löfte om att bli delaktig i en annan värld. 

Under sextio- och sjuttiotalen var han engagerad vid Göteborgs statsteater, Dramaten och – framför allt – Stockholms stadsteater. Många minns fortfarande insatserna i "Möss och människor", "Vildanden", "Fastighetsskötaren", "Hemkomsten", "I väntan på Godot" samt som Rikki Septimus i "West Side Story" på Oscars.  

En kritiker slog fast: "Hirdwall gjorde rollerna större än de var i manus." 

Han visade ett samhällspolitiskt engagemang och var i den andan med om att utveckla gruppteaterverksamhet. Särskilt uppmärksammad blev "Göteborgstrilogin" av Bengt Bratt och Lennart Hjulström.  

I intervjuer uttryckte han i det tidevarvet sin "restriktiva syn" på de film- och tv-roller han åtog sig: lättviktiga serieproduktioner var uteslutna. 

Bo Widerberg fick honom att lättna när han 1963 engagerade Hirdwall i filmen "Kvarteret Korpen" tillsammans med vännen Thommy Berggren; de lärde känna varandra under utbildningstiden i Göteborg. 

Widerberg var nöjd och kom tillaka. 1976 blev det titelrollen, mördaren, i "Mannen på taket" som ju byggde på Wahlöö-Sjövalls Beck-deckare "Den vedervärdige manen från Säffle". 

Hirdwall hade även en stor roll i "Mannen från Mallorca" och gestaltade en tidstypisk politisk opportunist, Skomakar-Ludde i ”Hedebyborna” och en dubbelspelande socialdemokratisk ombudsman i "Dom unga örnarna". Och det blev en guldbagge både för "Om jag vänder mig om" och "Barnens ö". 

Han resonerade gärna om åldrandet: "När man fyllt 80 börjar man trampa på höstlöven. I den här åldern räcker det inte med en näsduk vid skolavslutningarna. När de sjunger Idas visa är det ett lakan som gäller."

Men teatern – scen och salong – låg alltid närmare om hjärtat och om den yttrade han sig med ännu större kraft. När han gästspelade på Västanå teater i värmländska Sunne sa han: 

"När 750 människor är samlade och tysta här i salongen, då är det sådan jävla energi, du känner den. Och här får inte ljugas, det är oförlåtligt."  

Nu har ridån gått ner för sista gången.