Han blev hyllad och omstridd

Stämningen på dagstidningen Arbetaren på Sveavägen i Stockholm var sommarkvällar 1956 både förtrollad och förtrollande. I det kyffe som var sportredaktionen satt en kortvuxen men bredaxlad 27-åring, med håret omsorgsfullt klippt, allvar i ögonen och kärv uppsyn. När han talade var det ett milt muller. Han var det manligaste och modigaste som fanns i Stockholm i femtiotalets slut.   

Kurt Salomonson var son till en byggnadssnickare och född i Hjoggböle, en by om 30 hektar och en folkmängd uppgående till 67 själar mellan Skellefteå och Burträsksenare. Senare blev den känd som "författarbyn”, ty därifrån kom också de något yngre skribenterna  P O Enquist och Anita Salomonsson (med två ”s”, men Kurts syster). 

I denna bygd var det närmast en självklarhet att unge Salomonson blev gruvarbetare. Den Bolidenägda gruvan bar namnet Laisvall och låg tjugo mil bort, långt inne i Lappland. Där mötte han arbetskamrater som på skift efter skift andats in kvartshaltigt damm. Detta gav silikos, även kallad stenlunga, en obotlig sjukdom som satte ner lungfunktion, överbelastade hjärt-kärlsystemet och inte sällan ledde till cancer. 

Salomonson betraktade dem, lyssnade berättelserna och började om aftonen att skriva. Det blev romanen "Hungerdansen" som Norstedts gav ut 1955. Recensenter klassade den som ”psykologisk thriller med dramatisk aktualitet”, och gjorde Salomonson till en av tidens proletärförfattare och något av en arvtagare till Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. 

Men Salomonson, som bara var 26 år, tillförde en dimension: han inte bara skildrade exploaterande arbetsgivare, arbetarnas villkor och köpta läkare som viftade bort arbetsskadorna. Han kritiserade även LO och pekade på fackliga ledare som lismande medspelare till arbetsgivaren. Det var början till en trilogi med ”Mannen utanför”, ”Sveket” och ”Skiljevägen” som blev en uppgörelse med folkhemmet och väckte debatt om det materiella välståndet ställt mot önskan att arbetet skulle vara meningsfullt och skapande.  

Han blev hyllad och omstridd och snart även journalist på lokaltidningen Norra Västerbotten, Norran, där han redan som tonåring hade skrivit kåserier och sportreferat. Och snart var han alltså på tidningen Arbetaren i Stockholm, då en välskött syndikalistisk (och därmed LO-kritisk) dagstidning. Två år tidigare hade Stig Dagerman skrivit sina ”Dagsedlar” i Arbetaren och där hade Vilhelm Moberg dundrat mot rättsrötan i landet. 

Salomonson svarade bland annat för sporten. Årets kull av sommarvikarier stormade in, bland dem den flamboyanta Birgitta Stenberg, då 24 år gammal, ett rikemansbarn som skulle bli ett stort namn i svensk litteratur. Stenberg var berest med examen från Paris och hemtam i Italien. Hon hade varit älskarinna både åt den ökände maffialedaren Lucky Luciano och den fete, abdikerade kung Farouk av Egypten. Hon ingick i den litterära gruppen Metamorfos och var sekreterare i Svenska kommittén för kulturens frihet som, visade det sig senare, finansierades av CIA. 

Stenberg blev blixtkär i Kurt Salomonson. Om aftonen vid kvällsskiftets slut klockan elva kunde hon ropa: ”… vilka hänger med Kurt och mig och käkar pytt-i-panna på Gyllene Freden…?” Många gjorde det. De packade in sig i Stenbergs röda Cadillac cabriolet, som hon parkerat utanför redaktionen. Salomonson hade platsen i framsätet.  

Allvaret fanns dock kvar i Salomonson och han hade av staten fått författarpeng. Han skrev fler böcker som gick på tvärs i en tid när arbetarrörelsen stakade ut vägen mot utbyggnad av den offentliga sektorn, centralisering och storavdelningar inom facket. Salomonson ville ge den enskilde arbetaren eget ansvar och ”bevara arbetsglädjen”. Det var en hållning som hade ett högt pris och en litteraturvetare skrev att ”han var långt mera obekväm inom rörelsen än vad exempelvis Jan Myrdal någonsin drömde om att bli”. Att få konservativa Svenska Dagbladets litteraturpris var i de kretsarna inte någon merit. Dock fick han en revansch lång senare när LO år 1989 tilldelade honom Ivar Lo-priset, inklusive 125 000 kronor. 

Men något decennium senare kände han ”att lusten var slut, jag har ingen ork” och gick in i en nästan obotlig skrivkramp, ett nederlag för en man för vilken ”arbetsglädje” varit ett honnörsord.