Han förtrollade en avförtrollad värld

Det var den tyske sociologen Max Weber som i en berömd formulering skrev om avförtrollningen av världen i det moderna samhället. Alf Hambes poetiska uppdrag kom att bli det motsatta: att påförtrolla världen igen. Det var vad han ägnade sitt liv och sitt verk åt.

En av hans sånger handlar exempelvis om en underlig tratt som han jagar efter. I sista strofen förstår man att det är ett vattentorn. Det är en typisk Hambesång. Som sann poet arbetade han med att mystifiera en ofta trivial verklighet. Till det uppfann han en helt egen sagovärld som han kom att kalla Molom. Molom är en plats, men också en stämning, fylld av schamanistiska drag.  Där finns en natur med sällsamma varelser och begrepp, beskrivna på ett eget språk, fullt av nyskapade ord. Och dess ”nationalsång” är förstås ”Visa i Molom”, som gav Hambe hans genombrott på sextiotalet.

Alf Hambe är utan tvivel vår mest originella vispoet. Den som kommer närmast är nog Gustaf Fröding med hans assonanser och ordmagi. Ibland liknar Hambes sånger trollformler och besvärjelser eller gammal runskrift. Han hämtade många motiv ur sagor, mytologi och folktro. 

På sjuttiotalet bildades YTF, Yrkestrubadurernas förening, ett kooperativ som bokade jobb och engagerade medlemmarna fackligt kring sådant som minimiarvoden och royalties. Alf Hambe ville inte vara med; han ville hålla sitt diktande och sjungande fritt från all politik. Det var en principsak. Han kunde bara vara med i en ren kamratförening. Hans syn stack ut under det politiska decenniet. Men jag respekterade den.  

Mina egna sånger från den tiden – oförskämda och vänstervridna – kunde inte ha varit mer olika Hambes. Men jag föll totalt för hans sällsamma vispoesi och vi blev vänner. När jag senare började skriva mer lyriska sånger kallade Alf mig ”poetdjävel”. Det gjorde mig stolt. 

Alf Hambes hem i halländska Steninge var en ordinär villa och stranden i närheten omärkvärdig. Jag minns att jag blev besviken vid första besöket, men insåg sedan att det i själva verket var ett bevis på diktarens fantasi, detta att han förvandlade vardagligheten till sin sällsamma molomvärld. Så småningom tillkom också detaljer och ritualer. Alf byggde ett torn som såg ut som ett Muminhus och införde en välkomstceremoni: man skulle ”kullebyttera” när man kom dit. Trubadurkollegan Fred Åkerström hade aldrig upplevt detta och en natt tog han, rätt påstruken, taxi ända från Göteborg till Steninge – en sträcka på runt 13 mil. Han bankade på dörren och när en yrvaken Hambe öppnade röt Åkerström att han krävde att han också skulle få kullebyttera. 

Alf Hambe skrev många sorts visor, men det är i sångerna om Molom som han visar sin egenart. Där springer Onden på åtta ben och Gladan glider slint i snögan snår. Där finns Jordman och Månevit och möter man den gröne Greven är man förlorad om man tar emot hans silverbjällra…   

Han gav ut många album och visböcker och är översatt till flera språk. Kanske är hans texter svåröversatta, eller också inte. Mångtydigheten och de nyskapade orden kan göra tolkningarna mer fantasifulla än i mer verklighetsnära verk.      

Jag tror Alf Hambe levde ett spännande liv. Kanske inte i den vanliga världen – han älskade visserligen att resa, och fick inspiration till sina sånger från många länder. Ändå undrade man ofta hur han klarade sig i sin milda förvirring. Han saknade helt lokalsinne. Tre gånger fick jag visa honom vägen till en scen som låg hundra meter från hotellet.

Men kanske var förvirringen en del i hans poetiska program. Att först gå vilse för att sedan hitta vägar till nya egenartade platser. Det var där, i molomvärlden och annorstädes den verkliga spänningen fanns. En gång berättade han om en skylt han sett på en järnvägsstation: Tåg mot Hallsberg och bortom. Bortom. Sådant triggade Alf Hambe. Kanske finns han själv nu bortom Hallsberg. Eller nordan om jorden. Eller kanske på vinden. 

Det står en orgel på vinden 
till ett bågnande hus. 
Där står en orgel och skiner som en sol.
Där kan man sitta och spela sig
Från mörker till ljus
Och snurra högre och högre på en stol. 

***

Toppbild: Alf Hambe framträder hos Sällskapet Visans vänners i Åbo 45-årsjubileumskonsert 2011. Foto: LPfi (CC BY-SA 3.0)