Han gick i ”den gamle släktingens” fotspår

Jack Vreeswijks fanns inte omnämnd i testamentet när hans far, den folkkäre trubaduren och holländskfödde vissångaren Cornelis Vreeswijk, gick bort 1987 vid 50 års ålder. 

Kring Cornelis fanns en skara män, musikproducenter och liknande, som vurmade för Jack och sa: ”Din farsa var holländare. Han visste inte hur det går till här i Sverige. Här kan man inte göra barn arvslösa. Acceptera det inte. Du ska ha din del.” 

Jack svarade: "Ville gubbjäveln inte ge mig nå’t så vill jag heller inte ha det. Skit samma." 

Dessutom insåg ju Jack att arv efter "den gamle släktingen", som han kallade sin pappa, ju var rena skämtet. Cornelis och pengar fanns inte i samma mening – annat än om man tänkte på kronofogden, som ständigt jagade honom, och skatteskulder som växte.  

Men de musikaliska rättigheterna fanns kvar; Cornelis Vreeswijk skrev och spelade in 500 låtar på 38 skivor och  publicerade 200 dikter.  Av detta tog Jack inte en spänn. Men han fick så småningom ärva tre bananlådor med opublicerade texter och dikter efter sin far och de gav honom med tiden inspiration. 

Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne tog hand om avkastningen från rättigheterna och skulle se till att musiker, diktare eller bildkonstnärer som "behärskar svenska språket" (där Cornelis ju hade ett mästerskap trots att han aldrig blev svensk medborgare) fick stipendier.  

Så blev det. Den första pristagaren, skådespelaren Tommy Johnson, fick 1988 motta 15 000 kronor.  Men lyckade placeringar på börsen har lyft Cornelisstipendiet till en nivå, där det strax kan gå om Polarpriset i värde. Tillgångarna i dag är 82 miljoner kronor och den senaste pristagaren Dogge Doggelito kasserade in 750 000 kronor.  

Det finns en ironisk touch i att år 2000 hette pristagaren Jack Vreeswijk. Och det fanns en annan ironi i att denna Jack i nästan varje detalj gick i  "den gamle släktingens"  fotspår: karaktärsfullt utseende med hakskägg, en pedantisk snitsare med visornas ord och noggrannheten med musikinstrumenten. 

Jack växte först upp vid Mosebacke, sedan i Stockholmsförorten Hökarängen. Men under ett decennium från tio års ålder var han mycket tillsammans med Cornelis i dennes Nederländerna. 

Jack startade 1982 garangebandet Fulihuvet, men branschen men det tilltänkta skivbolaget gick i konkurs när kontrakt skulle skrivas. Efter pappans bortgång följde så en kärv period på Lanzarote. I radioprogrammet "Sommar" berättade Jack att han och "farsan inte var bästis och bundis vid tiden för hans död. Vi, eller han eller jag lyckades aldrig reda ut ovänskapen ordentligt."  

Jack undvek sedan att framföra sin pappas låtar, av rädsla för att bli jämförd med  honom. 

Men en nystart kom när han ställde upp i en musikal i  Lundsbrunn i Götene med titeln "Från James Dean till Nationalskald". Det var storyn om pappan, skriven av Jack och med honom själv i rollen som Cornelis som vuxen. Det fortsatte på  pubar och lunchhak, festivaler och rockklubbar, och 2009 vågade Jack äntligen tackla det musikaliska farsarvet med plattan "Vreeswijk sjunger Vreeswijk". Ännu oräddare gjorde han året efter långfilmen "Cornelis" med ny musik skriven av Jack.  

Det hade god psykologisk effekt på honom att han i långa perioder samarbetade med Cajsa Stina Åkerström, dotter till Cornelis gamle vapendragare Fred Åkerström. De fann varandra kring visorna och i ett delvis delat arv med tidigt bortgångna, hårt levande fäder. 

"Till slut", berättade Jack en gång, "kände jag mig tillfreds med att spelandet som  innan bara var plågsamt. Processen att leta låtar och ta reda på dom fick mig att på något märkligt sätt lära känna pappa bättre, när han var död. Rädslan förvandlades till stolthet över att föra arvet vidare."

Med hustru och två söner fick Jack ett lugnare liv, bosatte sig i Uddevalla och levde nio år längre än "den gamle släktingen".