Han gjorde livet för omgivningen lite lättare att leva

Hans var väl inte centralpunkten i familjen Wahlgren. För vem kan vara det i en familj där man omges av hustrun Christina (Schollin, folkkär redan 1961 genom filmen ”Änglar finns dom?” mot Jarl Kulle) som gjorde en egen prisad film och teaterkarriär? Eller dottern Pernilla, som för närvarande fortsätter succén som programledare i ”Allsång på Skansen? Eller när ett barnbarn är den vackra och affärsbegåvade influencern, entreprenören och teve-personligheten Bianca Ingrosso? Och ännu ett barnbarn är Benjamin Ingrosso, storsäljande artist och sångare. (Det blev under Hans Wahlgrens sista levnadsår även ett barnsbarnsbarn, men detta har veterligen ännu inte debuterat.) 

Ändå var Hans Wahlgren ankaret i sin familj. Stiligt åldrad, välklädd, frisk som lingon med mjölk och alltid ett leende till höger i mungipan. Med självdistans och lågmäld humor gav han stabilitet i kändiseriet. ”Han var kvicktänkt och hade funny bones”, sa artistkollegan Marko ”Markoolio” Lehtosalo. ”En jättehärlig människa som aldrig snackade skit.” Han gjorde livet för omgivningen lite lättare att leva.  

Även Hans själv föddes in i skådespelarvärlden. Föräldrarna Ivar Wahlgren och Nina Scenna arbetade på scenen och Ninas pappa var en italiensk violinist. Hans filmdebuterade redan som sjuåring i kortfilmen ”Indianer och blekansikten”, som skildrade Solstickans barnkoloniverksamhet. ”Jag har aldrig gått till teatern, jag har bara inte kommit därifrån”, sa han senare i intervjuer. 

Genombrottet kom med filmen ”Raggare” 1959 där även den ett år yngre Christina Schollin hade en roll. De möttes, gifte sig ett år senare och det blev ett äktenskap som varade i 67 år. På frågan om vad som varit viktigast i hans långa kärleksrelation svarade han: ”Att hålla med sin fru.”  

Wahlgren uppträdde sedan i  Hagges Geigerts revyer i Göteborg, där han imiterade Jan Malmsjö, Jarl Kulle och Carl XVI Gustaf. Han var flitigt anlitad i komedier och farser och även buskis, bland annat ”Oh! Calcutta!, ”Charleys Tant” och ”Spanska flugan”, senare med Eva Rydberg i ”Kärlek och lavemang ”. Han gjorde röster i filmer som ”Kalle och Chokladfabriken” och ”Kung Fu Panda och var Sickans röst i datorspelen ”Jönssonligan”. Ibland sjöng han också. 

När han i 60-årsåldern drabbades av sjukdom kunde han skriva artiklar om det, enkelt och självklart: ”Hört dåligt har jag gjort länge. 

Jag fick lock för ena örat. Locket med tillhörande lätt yrsel släppte efter några månader, men efterlämnade tinnitus. En dag hade jag varit i Västerås och köpt en mandolin. På vägen hem ringer jag upp en bekant och berättar om förvärvet. Under samtalet, framför ratten i bilen på motorleden, då kommer mitt första yrselanfall.” Läkare konstaterade Ménières syndrom. Hörseln blev helt förstörd och yrseln byggdes upp. ”Så kom anfallet. Som sjösjuka är min bästa beskrivning. Fick hjälp av hustrun att komma i säng…” 

Rollen som klanhövding – förebild, rådgivare, tröstare – blev därigenom ännu viktigare samtidigt som han bestämde sig för att leva ”normalt”: ”inte ta bort alla maträtter och drycker som jag gillar, det blir jobbigt nog ändå”. 

Det blev hans livs största roll. Han hämtade barnbarn på förskolan och lärde dem att cykla.  

Samtidigt fortsatte familjeimperiet att spira och det väckte förstås avundsjuka och kritik på sociala medier. ”Nääää, det här var droppen. Byt namn på TV4 till TV Wahlgren/Schollin!”, kunde det heta.  

Då visade Wahlgren sin klass som skådespelare och yrkesman: Låt skitsnacket bara rinna av er! Och familjen visade att den var stolt över att han som en mjuk, modern man gjorde något stort av sin biroll som make, pappa och morfar.  

Om Hans Wahlgrens sista timmar skrev barnbarnet Bianca Ingrosso på Instagram: ”När den absolut bästa av oss somnade in – med din dotter uppkrupen bredvid dig i sängen trygg i din famn och din son sjungandes god natt-visan du nattat oss alla till genom åren…”. 

Nog inte det sämsta sättet att lämna den här världen.