Han gjorde mycket och gjorde det bra

Det är en färgstark skara som genom åren svarat för den politiska hållningen i landets dominerande morgontidning, Dagens Nyheter. Herbert Tingsten, naturligtvis, professorn som från sin ledarsida på femtiotalet styrde debatten. Sedan kulturmannen Olof Lagercrantz som var maoist, åtminstone i klädseln. Christina Jutterström var en stark personlighet och socialdemokrat, men skrev inte ledare. Hans Bergström väckte frågor om skola och bioteknik till liv. Plus en rad. Tidningen har kallats ”Stormarnas hus”. I alla lägen har DN kallat sig liberal med lite skiftande förtecken. Den stödde i huvudsak Folkpartiet som blev Liberalerna.  

Aldrig var partibeteckningarna mera korrekta än under Svante Nycanders chefskap. Han var inte bara chefredaktör och chef för ledarredaktionen i 15 år (1979-94). Han var också akademiker, forskare och författare. Nycander skrev boken ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet”. Kunnigt och klartänkt redde den ut begreppen och gjorde att ordet liberal inte, som det ofta har gjort i Sverige, framstod som flummigt. Frihetsbegreppet styrde hans budskap. Internationellt fick boken högt anseende. 

Den tongivande men eftertänksamme, socialliberale, försynte, teoretiskt lagde Nycander skrev:  

”Efter funderingar under lång tid har jag kommit fram till en form av definition. För liberalismen finns fyra grundprinciper: sekularism, universalism, konstitutionalism och marknadsekonomi.”  

Nycander var uppvuxen i en gnistrande intelligent Stockholmsfamilj. Själv gjorde han rak karriär i utbildning och arbete, blev filosofie licentiat i statskunskap, ordförande i Sveriges liberala studentförbund, anställdes 27 år gammal som ledarskribent i Dagens Nyheter år 1960, blev allmänreporter, senare facklig reporter och åter ledarskribent, chefredaktör och slutligen fram till pensionen kolumnist. Han ägnade de politiska idéerna större intresse än det politiska spelet. 

Han var då redan utsedd till  hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Det var också där han var bosatt, mot slutet drabbad av alzheimer. Han gav ut flera böcker i viktiga och svåra ämnen. Titlarna sa det mesta: ”Avskaffa rättspsykiatrin!”, ”Yttrandefrihet”, ”Makten över arbetsmarknaden” samt ”Makten över åsikterna” i vilken han skildrade Dagens Nyheter och kollegerna Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson. 

Han gjorde mycket och gjorde det bra. Ändå är Nycander i dag nästan okänd. Typiskt är att den som på nätet jagar hans böcker kan få svaret: ”tyvärr saknas information om författaren”. 

Han stördes inte av denna anonymitet. Han var inte extrovert. En liberal tidningsman sa om honom: ”Han var svår att kommunicera med. Han visste att han hade högt anseende bland seriösa människor. Men fanken vet om han brydde sig.” 

En stjärnreporter på DN under de uppsluppna åren på sjuttio- och åttiotalen mindes: ”Ja, inte var det en karl man sprang på under kalas eller personalfester." En av hans böcker bär för övrigt titeln ”Svenskarna och spriten. Alkoholpolitik 1855-1995”. Som en eftertänksam socialliberal var alkoholpolitiken den fråga där han höjde rösten. 

Med sin tysta önskan om att ligga lågt skulle Nycander ha uppskattat att inte ens DN i samband med hans bortgång kostade på honom mer än femtio rader. Läsarna fick inget vet om hans matvanor eller fritidsintressen – ifall han nu hade några. Men tidningens nuvarande chefredaktör, Peter Wolodarski sammanfattade: ”Han representerade ett socialliberalt patos och en syn på liberalism som lever kvar och finns kvar i DNs ledning än i dag, även om den tar sig uttryck i andra frågor.” 

Utan buller har hans tankegärning fäst sig.