Han gjorde stort avtryck inom kulturområdet

Han var hövding i så många sammanhang och hade engagemang i så många organisationer att hans kalender ständigt var full. Jan-Erik Wikström var därför tvungen att vara rationell.  

”Koncentrerat, tack! Bara det väsentliga! Och vi bestämmer nu genast hur vi går vidare”, sa han både till sig själv och dem han arbetade med.   

”Och en sak till: om det finns något bekymmer, en skandal eller en komplikation under uppsegling, så ska jag vara den förste som får veta det.”  

Denna förmåga – grundad i en viss lättja – att lösa allt på studs och visa proaktivitet och öppenhet inför händelser som annars "nystas upp" jorde att han kunde jonglera många bollar i luften samtidigt. 

Det gjorde han också. Denne dalkarl var en liberal politiker och tempelbyggare, riksdagsman, statsråd i fyra regeringar, äkta make i tre äktenskap, styrelseordförande i Sveriges Radio, Kungliga Operan och Dramaten. Krissamordnare efter Estonia-olyckan, frikyrkoledare, förlagschef, ämbetsman, författare, landshövding och säkert åtskilligt mer.  

Politiskt var han från unga år folkpartist och kom att sitta i partiets styrelse i nästan 30 år. Han var garant för att fp höll en socialliberal kurs.  

När Thorbjörn Fälldin 1976 bröt det socialdemokratiska regeringsmonopolet blev  Wikström utbildningsminister vilket i praktiken innebar att han också var kulturminister. Han höll posten från oktober 1976 till oktober 1982 och var det enda statsråd som höll samma post under alla de sex åren i fyra borgerliga regeringar.  

Störst avtryck gjorde Wikström inom kulturområdet. I stort och smått. I det benhårda statliga radio- och tv-monopolets tid tog han initiativ till den ideellt drivna och lokala så kallade närradion. En folkhögskola i Jönköping blev först ut att börja sända.  

Det fortsatte när han blivit landshövding i Uppsala. Han var med och bildade Grönsöö Kulturhistoriska stiftelse och blev dess första ordförande. Han engagerade sig också i bevarandet och vården av Leufsta och de andra vallonbruken i norra Uppland. 

 Efter åren som landshövding gav han sig in i Uppsalas kommunpolitik. Han raska rationella syn på problemlösning fanns kvar. ”För vår stad”, sa han, ”finns fyra hörnstenar: näringslivet, universitetet, de religiösa samfunden och kulturen.”  

 Wikström var född in i frikyrkligheten. Pappan var pastor i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Jan-Erik engagerade sig i Svenska Missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan). 1964 blev han ordförande för Immanuelkyrkan i Stockholm, ett uppdrag han innehade i 26 år. När sex missionsförsamlingar i Stockholms innerstad slogs ihop till en enda var Wikström en nyckelperson liksom när bygget av det nya templet Immanuelkyrkan vid Birger Jarlsgatan byggdes; det var ingen nackdel att han samtidigt var ledamot i stadsfullmäktige. 

Kvinnor fann honom attraktiv och han dem. Han gifte sig tre gånger och hans hustrur avspeglade hans egna lidelser och intressen.  Grethel Wikström var adjunkt och barnboksförfattare. Som sångtextförfattare blev hon upphovsman till ”Den nyfödde Jesus”och ”O Betlehem du lilla stad”. Inger Wikström var – och är – en framstående konsertpianist, tonsättare och dirigent. 

Den 33 år yngre Cecilia Wikström träffade han under sin landshövdingetid. Också hon är en liberal politiker, riksdagsledamot och senare ledamot av Europaparlamentet. Hon har varit präst i Svenska kyrkan och bland annat skrivit boken ”När livet går sönder: en bok om kriser och hur vi möter dem”. Paret skilde sig år 2010. 

Jan-Erik Wikström höll inte inne med sin religiositet. I en intervju med tidningen Dagen tillfrågades han på ålderns höst om vad som varit drivkraften i hans politiska arbete.  

”Det har varit min kristna tro. Att förena ett kristet och samhälleligt engagemang har varit en fantastisk förmån”, svarade han. 

På liknande vis ska det ha varit Wikström som i radions P4 fick chansen att önska en låt och valde YMCA med Village People. Hans motivering: Det är trevligt med en populär sång bland ungdomar med ett religiöst innehåll.