Han låg bakom glansperioden i SvD Kulturs historia
Peter Luthersson, litteraturvetare, förläggare och författare, dog den 3 mars. Han blev 70 år gammal.
Bild: Evelina Carborn / Bokförlaget Stolpe
Strax efter trettonhelgen i år hittade jag ett tjockt kuvert från Jönköping i brevlådan. Det innehöll några vänliga rader från Peter Luthersson, skrivna på Sigtunastiftelsens brevpapper, där han tackade för att jag hjälpt honom med en sak. Det hade inte varit något stort eller krävande, ändå rymde försändelsen också en gåva: Eyvind Johnsons tre romaner om Krilon samlade i en enda volym med Lars Gustafssons namnteckning på smutstiteln och både hans och Peters eget exlibris på pärmens insida.
Tillsammans säger det så mycket om Peter. Att en enkel väntjänst kunde leda till en generös gåva. Att brevet var skrivet på papper från en traditionsrik och vacker institution där så många författare fått möjlighet att verka. Att gåvan var en bok. Att boken var skriven av Eyvind Johnson och hade tillhört Lars Gustafsson: två fria själar med öppet och självständigt sinnelag, djupt främmande för att jaga i flock.
Peter hyste klockarkärlek till sin barndoms Jönköping men frågan är om inte litteraturen var hans viktigaste hembygd. Fast då inte litteratur vilken som helst, eller som avskalad text, utan som uttryck för mogna och referensrika individers fantasi och formuleringskonst: författare som nalkades världen med nyfikenhet och lyhördhet och inte sällan ett drag av melankoli.
Han hade ett särskilt gott öga till den krets han skildrar i Förlorare (2014): ”diktare från diktarnas tid, ur 1800-talet (förstått som idé och inte som kronologi), ur sjöromanernas och idealismens tid”. Vi talar om namn som Herman Melville, Karen Blixen och Robert Louis Stevenson. En valfrändskap av samma slag var Jönköpingssonen Viktor Rydberg, vars uppgörelser med dogmatism och fanatism i Den siste athenaren och Vapensmeden var helt i Peters smak.
Peter disputerade i Lund 1986 på en avhandling om litterär modernism och delade därefter sin tid mellan att undervisa vid universitetet och att skriva kritik i Sydsvenska Dagbladet. På våren 1993 blev han kulturchef i Svenska Dagbladet och stannade där 2000 ut.
Det var en glansperiod i SvD Kulturs historia. Peter slog vakt om det kvalificerade och reflekterande materialet och höll de person- och egofixerade trenderna stången. Debattens vågor kunde gå höga. Peter publicerade gärna skarpa inlägg och kunde skruva upp trycket rejält även när han själv förde pennan. Konflikter var inget självändamål men polemik kunde blottlägga skillnader och skapa klarhet.
Han hyste bestämda åsikter men lyssnade på meningsmotståndare som talade väl för sin sak och höll sidorna öppna för olika uppfattningar. Han var en uppskattad chef, som månade även om frilansarna, hade god blick för talang och blev en betydelsefull och omtyckt mentor för unga skribenter.
Så småningom stod det klart att en förändring av tidningens struktur skulle devalvera kulturavdelningen. Då tog han sin Mats ur skolan. Han skrev den uppmärksammade ”stridsstudien” Svensk litterär modernism (2002) och blev 2003 vd för Atlantis bokförlag där han under ett knappt decennium stod för fackboksutgivning av yppersta halt.
Efter förlagstiden blev han, som han skriver i sina utgivna dagboksanteckningar, ”privilegierad med- och diversearbetare” i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och vi blev kontorskamrater när jag började i Axess. Under denna tid skrev han ytterligare ett par böcker och gjorde en lika lång som imponerande svit tv-program under rubriken ”Luthersson läser världslitteraturen”.
Peter var underfundigt rolig och hade nära till skratt. Men samtidigt fanns där ett drag av vemod. Han kände sig som företrädare för en livshållning, vars ton höll på att klinga ut och såg med sorgsen blick på insnävade synfält och ideologisering inte minst i den universitetsvärld han tyckt så mycket om. ”Meriteringsmakulatur” var hans galghumoristiska term för alla papers som kastas olästa i vår tids akademiska grottekvarn.
Viktor Rydberg skulle ha gillat vad han hörde.
Strax efter trettonhelgen i år hittade jag ett tjockt kuvert från Jönköping i brevlådan. Det innehöll några vänliga rader från Peter Luthersson, skrivna på Sigtunastiftelsens brevpapper, där han tackade för att jag hjälpt honom med en sak. Det hade inte varit något stort eller krävande, ändå rymde försändelsen också en gåva: Eyvind Johnsons tre romaner om Krilon samlade i en enda volym med Lars Gustafssons namnteckning på smutstiteln och både hans och Peters eget exlibris på pärmens insida.
Tillsammans säger det så mycket om Peter. Att en enkel väntjänst kunde leda till en generös gåva. Att brevet var skrivet på papper från en traditionsrik och vacker institution där så många författare fått möjlighet att verka. Att gåvan var en bok. Att boken var skriven av Eyvind Johnson och hade tillhört Lars Gustafsson: två fria själar med öppet och självständigt sinnelag, djupt främmande för att jaga i flock.
Peter hyste klockarkärlek till sin barndoms Jönköping men frågan är om inte litteraturen var hans viktigaste hembygd. Fast då inte litteratur vilken som helst, eller som avskalad text, utan som uttryck för mogna och referensrika individers fantasi och formuleringskonst: författare som nalkades världen med nyfikenhet och lyhördhet och inte sällan ett drag av melankoli.
Han hade ett särskilt gott öga till den krets han skildrar i Förlorare (2014): ”diktare från diktarnas tid, ur 1800-talet (förstått som idé och inte som kronologi), ur sjöromanernas och idealismens tid”. Vi talar om namn som Herman Melville, Karen Blixen och Robert Louis Stevenson. En valfrändskap av samma slag var Jönköpingssonen Viktor Rydberg, vars uppgörelser med dogmatism och fanatism i Den siste athenaren och Vapensmeden var helt i Peters smak.
Peter disputerade i Lund 1986 på en avhandling om litterär modernism och delade därefter sin tid mellan att undervisa vid universitetet och att skriva kritik i Sydsvenska Dagbladet. På våren 1993 blev han kulturchef i Svenska Dagbladet och stannade där 2000 ut.
Det var en glansperiod i SvD Kulturs historia. Peter slog vakt om det kvalificerade och reflekterande materialet och höll de person- och egofixerade trenderna stången. Debattens vågor kunde gå höga. Peter publicerade gärna skarpa inlägg och kunde skruva upp trycket rejält även när han själv förde pennan. Konflikter var inget självändamål men polemik kunde blottlägga skillnader och skapa klarhet.
Han hyste bestämda åsikter men lyssnade på meningsmotståndare som talade väl för sin sak och höll sidorna öppna för olika uppfattningar. Han var en uppskattad chef, som månade även om frilansarna, hade god blick för talang och blev en betydelsefull och omtyckt mentor för unga skribenter.
Så småningom stod det klart att en förändring av tidningens struktur skulle devalvera kulturavdelningen. Då tog han sin Mats ur skolan. Han skrev den uppmärksammade ”stridsstudien” Svensk litterär modernism (2002) och blev 2003 vd för Atlantis bokförlag där han under ett knappt decennium stod för fackboksutgivning av yppersta halt.
Efter förlagstiden blev han, som han skriver i sina utgivna dagboksanteckningar, ”privilegierad med- och diversearbetare” i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och vi blev kontorskamrater när jag började i Axess. Under denna tid skrev han ytterligare ett par böcker och gjorde en lika lång som imponerande svit tv-program under rubriken ”Luthersson läser världslitteraturen”.
Peter var underfundigt rolig och hade nära till skratt. Men samtidigt fanns där ett drag av vemod. Han kände sig som företrädare för en livshållning, vars ton höll på att klinga ut och såg med sorgsen blick på insnävade synfält och ideologisering inte minst i den universitetsvärld han tyckt så mycket om. ”Meriteringsmakulatur” var hans galghumoristiska term för alla papers som kastas olästa i vår tids akademiska grottekvarn.
Viktor Rydberg skulle ha gillat vad han hörde.
