Han levde det liv han ville leva

En dödsannons i Sverige innehåller ofta en symbol –  en katt, en blomma, en dalahäst eller ett klubbemblem – som ska tjäna som en kort karaktärsbeskrivning av den avlidne. 

När sjökaptenen, skeppsredaren och redarprofilen Folke Patriksson dog fanns där ett fartyg med fyllda segel. En teckning som med några streck fångade hans liv och karriär. Kanske fångade han det ännu bättre själv när han 71 år gammal gav ut sin självbiografi under titeln ” Att kunna ta en storm” (på förlaget Breakwater Publishing, naturligvis). 

Patriksson hade enastående framgångar men också motgångar som gjorde att hans livsverk kom att hamna hos nya ägare i Norge. Han tog det som en salt sailor. Av tidningen Affärsvärlden fick han frågan: ”Hur mycket har du förlorat under de här tio åren?” Svar: ”Ja, det är väl över 200 miljoner kronor.” 

”Det”, frågade reportern, ”är väl huvuddelen av din förmögenhet?” 

”Ja, men det har väl ingen betydelse. För mig som är född i sjöfarten har det varit viktigt att skapa och utveckla den näringen”, svarade han och fortsatte:   

”Jag är entreprenör och skeppsredare, inte finansman. Jag lever det liv jag vill leva. Jag är tacksam över att ha klarat min njurtransplantation. Vi har tre barn, nio barnbarn och två barnbarns barn. Jag har aldrig varit rikare.” 

Han föddes i Skärhamn på ön Tjörn, sju mil norr om Göteborg. En värld av båtar och fiske och doft av tjära och fisk. Skutorna i Skärhamn gick under efterkrigstiden till Island på sillfiske. Hans kamrater mindes tiden nyligen i en runa över Patriksson: ”Vi gick till sjöss som jungmän när vi fyllt 15 och blev styrmän innan vi var 20. Samtliga blev befälhavare när vi fyllt 21 och kort därefter på egna fartyg. Vi började med 500-tonnare och Folke var först.”  

Folke Patriksson hade också – i kontrast till respekten för sjöfartstraditionen – en idé om effektivisering, rationalisering och sparsamhet. Han visade det redan när han 22 år gammal köpt sitt första fartyg som fick namnet ”Sandön”. 

Han sysslade till en början med transporter av skogsprodukter mellan norrländska och brittiska hamnar, eller spannmål mellan hamnar i Östersjön. Men han och hans delägare bröt med traditionen i Skärhamn att varje rederi hade ett enda fartyg. De köpte sitt andra fartyg och bildade AB Nordsjöfrakt, som gick i täten för att minska bemanningen. Besättningen halverades, telegrafisten avskaffades. Målet var att alla ombord skulle vara delägare i fartyget och ha samma lön oavsett befattning. 

Rederiet fick till en ny linje för biltransporter direkt från Göteborg till Europa och från Volvofabriken i belgiska Gent upp till Sverige. Delägarna fick också kontakt med finansmannen Lennart Bylock och startade trafik på USA tillsammans med Gorthonrederiet.  

Löntagarfonderna i form av Västfonden gick in och nya bolag bildades. Nordsjöfrakt tog så över tre kylfartyg från Salénrederierna och Folke Patriksson fick styrelseuppdrag som gjorde att man kunde köpa upp osålda tankers som hade byggts på spekulation på det krisdrabbade Uddevallavarvet.  

Huvudkontoret flyttade från Skärhamn till Göteborg. Bylock & Nordsjöfrakt, B&N, hade så småningom 40 fartyg och var ett av Sveriges största rederier med 1 200 anställda. Fler företag övertogs, nederländska Moermans med en omfattande kanaltrafik i Europa och Transtalantics bulkverksamhet. Till sist börsnoterades B&N.  

Men 2008 slog finanskrisen till. Flera satsningar slog fel och det gick som det med jämna mellanrum gör i rederibranschen. Företaget gjorde stora förluster och aktiekursen kollapsade. Räddningen kom från Norge och Kistefoskoncernen. Sammanslagningar, aktiebyten, försäljningar och delningar. 

Av pengar blev det inte mycket över men sjöfartslegenden Patriksson gick vidare och kunde säga: 

”Jag har varit i shipping i hela mitt liv och det har varit underbart. Inte två dagar är lika.”