Han lockade en osannolik samling världsstjärnor till Umeå

När den världsberömde klarinettisten Benny Goodman kom till Umeå Jazzfestival 1976 blev han väl omhändertagen av programchefen Lasse Lystedt. I oktoberkylan behövde Goodman värme för sin artros så Lasse tog med honom till simhallen där de bastade och badade. Lasse brukade förtjust berätta »scoopet« att världsstjärnan tog sig fram genom vattnet med hjälp av hundsim. Sedan drack Goodman och hans fru kaffe hemma hos Lasse och Herta Lystedt i stadsdelen Haga. Att som konsertarrangör personligen ta hand om artisterna var självklart för Lystedt och han var som klippt och skuren för uppgiften.

Lars Erik William Lystedt föddes den 12 december 1925 i Umeå, och växte upp bland borden i föräldrarnas kafé, där en vevgrammofon gav tidig bekantskap med jazzen. Vid 15 års ålder började han spela trumpet och tog jobb som smörgåsnisse på Stora Hotellet i hemstaden. Efter militärtjänstgöring mönstrade han 1947 på Amerikaliniens Drottningholm som servitör och åkte åtta gånger fram och tillbaka till USA.

Stoppen på fyra dagar varje gång de kom till Manhattan avgjorde Lasses framtid. Han spenderade all sin tid på jazzklubbarna, och när han mönstrade av ett år senare hade han skapat ett kontaktnät bland musiker.

Och kanske viktigast: han hade lärt sig passa upp amerikanerna på båten med drinkar, smicker och god service. En färdighet som 20 år senare skulle göra det möjligt att locka jazzstjärnor till en liten stad i norra Europa.

Lasse gifte sig snart med Herta och flyttade tillbaka till Umeå där de fick tre döttrar. När han hade tröttnat på servitörjobbet startade han skivaffär, men återgick snart till restaurangbranschen, nu som bartender på hotell Esplanad och sedan Dragonen.

Som extraknäck skrev han jazzrecensioner för Orkesterjournalen, och amerikanska Down Beat och i början av 1960-talet hade han bytt trumpeten mot en ventilbasun och bildat sin egen orkester med bland andra pianisten Berndt Egerbladh. Deras skiva Jazz Under the Midninght Sun blev en svensk jazzklassiker.

Vid ett besök på jazzfestivalen i norska Molde i mitten av 1960-talet, föddes idén att starta en festival på hemmaplan, och när kulturkontoret i Umeå nappade på idén började han ringa runt. Först i blygsam skala, men ryktet spreds snart om en festival i norr som höll hög kvalitet och snart anlände de största jazzstjärnorna till Umeå.

Hemligheten, menade Lasse Lystedt, låg i att »amerikaner förstod endast två saker: siffror och pengar«. Så det var bara att ringa till musikerns agent och säga: »Din check ligger på New York City Bank, nu kan du skriva på kontraktet.«

Genom åren gästade en osannolik samling Umeå: Count Basie, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Oscar Peterson. Louis Armstrong hade redan varit där, Lasse ordnade en spelning med honom i Sporthallen 1959.

Artisterna fick fenomenal service av Lasse som förstod vad de behövde. Att bli omhändertagen personligen av arrangören som samtidigt var en butler som dygnet runt kunde blanda drinkar, fixa mat – och kanske något att röka – var oväntat, men borgade för lyckade konserter.

Lasse Lystedt krönte sin karriär som festivalgeneral 1985 med Miles Davis.

I en intervju berättade han att trumpetaren hämtades med limousin och kördes till hotellet: «Jag frågade om han ville ha något, och han väste ›hot soup‹, så jag gick till restaurangköket och fixade soppa och en öl, som jag serverade på rummet. När han hörde att det skulle vara ett förband blev han sur, han gillade inte att vänta i logen, men när han förstod att det var mitt band tyckte han att det var lite festligt, och sa okej.«

Miles Davis blev på gott humör och spelade längre än vad kontraktet krävde.

Efter att ha slutat som programdirektör fortsatte Lystedt att ordna mindre festivaler, som Nordic Swing Festival och Sea Jazz på Holmön. När Umeå jazzfestival firade 50 år 2017 var han 91 år och spelade ventilbasun med sin sextett.

* * *