”Han manade till frihetligt tänkande”

Musik och musiker har måhända ett speciellt förhållande till döden. Som en norsk essayist, Aasmund Brynildsen, uttryckt det: »Den stora musiken är bara ett preludium till stillheten.«

Preludiet har dock markant olika längd beroende på vilken sorts musik man ut­övar. Violinister, pianister och dirigenter inom klassisk musik är ibland verksamma och hyllade in i 90-årsåldern. Musiken gör dem alerta. Men musiker som sysslar med rock eller rap är inte sällan förbrukade före 38.

För musikern, dirigenten, kompositören och musikläraren Lars af Malmborg är preludiet över. Han nådde nästan de 90. Men stillheten har ändå inte infunnit sig helt och hållet. Lars af Malmborg var nämligen inte enbart älskad i musikvärlden. »Nej, han var inte kontroversiell«, sa en person i ledningen för en symfoniorkester, »men han ville spela tuff, visa sin makt.«

Och makt hade han. Född och uppfostrad i ett högborgerligt hem fick han en förnämlig musikutbildning först i Stockholm och sedan i Italien. Hemkommen blev han engagerad av Hovkapellet, alltså orkestern vid Kungliga teatern (eller Operan i dagligt tal) i Stockholm. Han var också den som startade Statens musikdramatiska skola och var dess rektor under två perioder under sextio- och sjuttiotalen.

I tre år, 1984–1987, var af Malmborg chef för Operan, den mest åtråvärda posten inom svenskt musikliv. Han var under nittiotalet professor i musikteaterdramaturgi vid Operahögskolan och valdes in som ledamot av Kungliga musikaliska akademien.

När Karl-Birger Blomdahls rymdopera Aniara hade premiär var Sixten Ehrling självfallen dirigent. Men fler föreställningar gjordes och i inte mindre än 34 fall av dessa var det af Malmborg som förde taktpinnen.

Under parollen »allt i dekorlagret ska spelas« kom af Malmborg att som operachef verka för en stor och bred repertoar. Han dirigerade själv 24 produktioner, flera av dem på Drottningholmsteatern.

Lars af Malmborg var en aktad översättare av libretton till operor av Strauss, Verdi och Mozart. Han var också librettist i sin framgångsrika – och populära – dotter Paula af Malmborgs debutopera, Bombpartyt, på Göteborgsoperan.  

Under sjuttiotalet var han med och bildade föreningen Sångens makt, som bidrog till starten av Norrlandsoperan.

»Larsa«, som han kallades i bekantskapskretsen, hade sålunda stor betydelse för svenskt musikliv, operaliv och operautbildning och beskrevs med orden »en grandios teater- och operamänniska«. Han manade sina elever till frihetligt tänkande: »Det är era egna principer ni ska förverkliga. Det sker endast genom att ni av egen kraft går vidare.«

Likt många konstutövare hade Lars af Malmborg ofta en tydlig idé om hur ett konstverk skulle gestaltas, parad med en begränsad vilja att kompromissa eller ge avkall på sina tankar. Kanske var det denna sida som gjorde att det hände att han stötte sig med folk. En kollega suckade en gång efter ett meningsutbyte: »Han var ingen trevlig kille  …”

Möjligen hade han nickat leende åt Oscar Wildes gamla cynism:

»Det enda en musiker vill är att man ska vara alldeles stum, medan man själv gärna hade varit alldeles döv.«

***

Läs även: Björn Natthiko var både stor och liten samtidigt

Läs även: Emerish Roth kunder trollbinda en aula i timmar

Teckna en prenumeration här.