Han räddade de svenska stadshotellen

Utan invandrare – så lyder en ramsa – stannar Sverige. Ty vem skulle annars köra bussar, tunnelbanor och tåg? Och vem skulle ta hand om dig på sjukhuset eller äldreboendet?

Och hur skulle du under en tjänsteresa till landsorten få en säng att sova i om inte Bicky Chakraborty hade blåst liv i den svenska hotellnäringen?

Han föddes i Indien och växte upp i Calcutta, som staden på den tiden hette. Och som svenskar – de flesta utan att ha varit där – trodde var helvetet på jorden.  

Men för Chakraborty fanns mest glada minnen. Många syskon och en pappa som kom ur den högsta kasten, en brahmin, men som inte var verksam som skriftlärd inom hinduismen, utan tjänsteman vid de statliga indiska järnvägarna. Tillräckligt för en god standard men utan materiellt överflöd. Pappan föredrog "höga" tankar framför en "hög" livsstil. Människan, tyckte han, ska ägna sig åt att läsa böcker, gå på teater, förkovra sig, och hjälpa andra.

Chakraborty var 21 år gammal och varken flykting eller med tanken att invandra, när han ungdomligt nyfiken på omvärlden hamnade i Stockholm. Han läste sociologi på universitetet och fann Sverige ”välorganiserat, lugnt och fridfullt, med en fantastisk välfärd och ett imponerande välstånd. Men lite tråkigt."

Tråkigheten gjorde han något åt. Han hade förmågan att ”läsa” det nya landets och odlade kontakter, han namedroppade. Han blev promotor i studenternas nöjesliv, engagerade Lill Lindfors, Monica Zetterlund och fler. Han odlade sitt idrottssintresse och blev kompis med den tidens hårding, boxaren Bosse Högberg. Han bjöd in politiker till debattaftnar och blev nästan vän med statsministern, Tage Erlander, på kuppen. 

"Jag är receptiv”, sa han, ”jag gjorde som mina vänner från Sandviken, Boden och Västerås gjorde… Det här är normen, så här beter man sig här. Jag hade lätt att anpassa mig.”

Chakraborty var en snitsare med glatt ansikte, håret moderiktigt bakåtkammat, tjockt och långt i nacken. Slipsen hade glans och näsduken i bröstfickan sände en fräck signal. Samtidigt behöll han pappa brahimens motto: "Lev enkelt, tänk högt.”

I Stockholm noterade han först studenternas bostadsbekymmer och sedan paradoxen att studentbostäderna stod tomma på sommaren. Så Chakraborty såg till att de hyrdes ut till turister. Därmed var grunden lagd. Men alla banker sa nej till ett lån till en brun man från Calcutta – utom SEB:s Hans Cavalli-Björkman som gav honom en miljon.

Idén var genial. ”Stadshotellet” var en institution i alla svenska landsortsstäder: en mix av begravningsmottagningar och onsdagsdans, söndagslunch med smör, ost och sill samt diskret synd på rummen. Men hotellen hade passerat sina bäst-före-datum. Färgen flagnade och mattorna var nötta, liksom ofta även personalen. 

Från Malmö i söder till Kiruna i norr köpte Chakraborty hotellen, restaurerade dem med varsam hand, fick dem att fungera. Det var inte bara business. Det var en kulturgärning också.

Genom Bicky Chakrabortys omsorg har svenska städer fått tillbaka sina vackra stadshotell som annars riskerade att omvandlas eller rivas. Mollberg finns kvar i Helsingborg, Stora hotellet i Jönköping, Savoy i Malmö, Park Avenue i Göteborg, Knaust i Sundsvall. Med flera. Elite Hotels of Sweden består i dag av 41 hotell, gastropubkedjan The Bishops Arms, ett spakoncept samt ännu en restaurangkedja. Koncernens omsätter 1,3 miljarder och har 2500 anställda. 

Med samma självklarhet blev han en filantrop. Satt i styrelsen för Stockholms Stadsmission och Drottningholmsteatern, sponsrade Augustpriset, engagerade sig i Unicef, stöttade ekonomiskt underrepresenterade kvinnliga studenter som vill läsa till ingenjörer – och startade ett sjukhus i födelsestaden Calcutta. Eller Kolkata som den heter numera.