Han såg det stora i det lilla

Det var en ökenvandring. Men inte den för en teolog sedvanliga sorten om israeliternas uttåg ur Egypten. Inte heller i bildlig bemärkelse, den att stå utanför en gemenskap man tillhört. Nej, nu var det på riktigt. 

Martin Lönnebo hade fyllt 60 år och av Linköpings Stift i present fått just en ökenvandring. Med tre vänner, alla präster, gav han sig  ut i den egyptiska öknen och skulle under Allhelgonahelgen 1991 med karta och kompass vandra från Antoniusklostret till Paulusklostret. 

Redan första dagen fick de problem. Kartan var dålig. Det var 35 grader varmt. Terrängen var svårare än de hade trott. De kom fram till raviner, wadis, som tvingade dem att söka nya vägar. Vid dagens slut visste de inte var de var. 

Andra dagen var situationen akut. Tredje dagen tog vattnet slut. De förberedde sig för att dö i öknen och ryggsäckarna lade de avskedsord till sina familjer.  Men plötsligt  hittade de sina egna spår. Dessa ledde dem tillbaka till det kloster varifrån de kommit. Uttorkade och svårt medtagna, men vid liv, återfanns de om natten av klostrets munkar. Döden fick vänta. 

Den natten i öknen bar Lönnebo sedan alltid med sig. I tystnaden och med en sten som huvudkudde, stärktes hans övertygelse: vi behöver göra motstånd mot den ytlighet som gör oss självupptagna och får oss att se andra människor som konkurrenter. För Lönnebo var händelsen ”en pärla för existentiell djupdykning och långa, inre resor”. 

Han har efteråt berättat vad tänkte: ”Jag låg vaken under stjärnorna och visste att vi kanske inte skulle överleva nästa dag. Det blev det så uppenbart vad som är viktigt i livet. Jag funderade inte över vilka aktier jag borde investera i. Det var inte vår fina sommarstuga jag tänkte på. För ett ögonblick såg jag människorna i stiftet där hemma. Men så tänkte jag:  äsch, de kan skaffa en ny biskop. Jag såg ansikten framför mig, ansikten jag ville återse. Det var Jonas jag såg, min son, som ju har en utvecklingsstörning. Han skulle inte förstå varför pappa var borta. Och så min hustru, hon som har slitit så mycket, henne ville jag återse och bli gammal tillsammans med. Jag såg det stora i det lilla.” 

 Hur hade Lönnebo blivit sådan? Ett svar kan finnas i uppväxtmiljön. Födelsebyn ligger inom en omkrets på ett par mil i Västerbotten, där i samma era tre andra av vår tids främsta författare föddes: Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren.  Det var professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf som gjorde iakttagelsen: ”Alla växte upp i en bygd präglad av ekonomisk knapphet och andlig rikedom. Den lågkyrkliga väckelsen var stark – särskilt Evangeliska Fosterlandsstiftelsen – och gemenskapen i bönhusen varm och intensiv.”  

Lönnebo kom som författare till fler än femtio böcker att prägla religionsutövningen i Sverige. Han sa att ”jag är född med ena benet i medeltiden och det andra i det 'moderna' Sverige.” Om exploateringen av de fattiga, om politisk polarisering och om vanvård av naturen summerade han: ”Så stor makt och så ringa mognad, så rotlös och därför så dålig skörd. Detta är vår dominerande kultur, och den som skriver är medskyldig.” 

Han noterade hur hans barn lider  av den nya folksjukdomen social stress. Ångest över att andra gör roliga saker som jag missar, förstärkt av sociala medier. ”Antalet svenskar som upplever att livet är meningslöst har ökat så dramatiskt och det speglar en förlorad känsla av sammanhang.”  

Han introducerade "ljusbäraren"  i svenska kyrkor, en stor ljusstake, där man tänder ett ljus som en bön eller tanke. Det hade funnits motstånd mot tända ljus i Svenska kyrkan; det ansågs katolskt. På liknande vis skapade han  av den så kallade ”frälsarkransen”, ett radband som förankrar bäraren i bön och andlig utveckling, 18 pärlor i olika färger som representerar olika aspekter av kristen tro.

Han var öppen för andra traditioners sätt att gestalta religion och levde med i kulturen, men var ointresserad av polemik. Om han kritiserades sa han: ”Det ligger något i vad du säger.”  Hans eget valspråk som biskop var gåtfullt: ”O altitudo”, o höjd.” Men han citerade ofta de ord en muslimsk poet, Rumi, låtit rista på sin gravsten: ”Jag är inte från öst eller väst, det finns inga gränser i mitt bröst.”   

Han var som skapt för ökenvandring.