Han sålde in sitt Sweden brett och kreativt

Årets stora scoop låg redo att detonera. Det var 1995 och det ryktades att kronprinsessan Victoria, då 18 år är gammal, i hemlighet hade en pojkvän i Djursholm. Vem var han? Hur såg han ut? Alla undrade.   

Expressens rutinerade redaktionschef Edgar Antonsson satte en fotograf att hänga på prinsessan dag och natt. Det gav resultat: korniga bilder av nyförälskade unga människor. Killen hade ett namn också, Daniel Collert. 

Redaktionschefen och fotografen gick in i chefredaktörens ämbetsrum, darrande av upphetsning. Olle Wästberg tittade förstrött upp, slängde en blick på traven av bilder och sa likgiltigt: ”Ja, den bilden kan vi sätta i tidningen.” Sedan återgick han till den ledare han satt och skrev. 

Att någon gång i livet få vara först med en världssensation som den om kronprinsessan är vad varje sann kvällstidningsmänniska drömmer om. Men Olle Wästberg var ingen sådan. Han var bara en i raden av hopplösa chefredaktörer som Bonniers styrelse vaskade fram i hopp om att finna en värdig ersättare till den legendariske Bo Strömstedt.  

Wästbergs akademiska och förfinade framtoning passade sällsynt illa bland de garvade murvlarna i Marieberg. En vid tiden profilerad medarbetare på redaktionen beskriver honom som ”rikemansson” och ”politiker i stället för journalist”.  

I andra positioner lyckades Wästberg bättre. Folkpartist från ungdomen fann han vägar att profilera det lilla partiet. När Sverige under 68-vågen blev en hejaklack för allt palestinskt visade han lyhördhet för kristna minoriteters utsatthet i Mellanöstern. När Angolas frigörelsekrig från Portugal fick svenska socialdemokrater att satsa på det marxistiska, snart korrupta, MPLA stödde Wästberg det mer liberala FNLA.  

På hemmaplan var Olle Wästberg ett mönster av svensk byråkratisk organisation. Om han hade fått en hatt för varje uppdrag han åtog sig, hade han kunnat öppna hattbutik.  

Redan i barndomen  vice ordförande i Sveriges Elevers Centralorganisation, därefter motsvarande position i FPU, sedan riksdagsman, statssekreterare i finansdepartementet, ordförande i Sverige Radio och ledamot i en rad statliga utredningar. 

Den samhällsintresserade Wästberg var engagerad i tankesmedjan SNS, finansmannen blev vd för Aktiefrämjandet, filantropen var styrelseledamot i  Raoul Wallenberg Academy och kulturmannen  var ordförande i Stockholms Stadsteater samt Thielska galleriet. Släktingen Olle satt förstås i styrelsen för familjens fastighetsbolag AB Industricentralen som bland annat äger fastigheten på den flotta adressen Strandvägen 1 i Stockholm. 

Som riksdagsledamot under 28 år från 1972 kritiserade Wästberg bland annat regeringen  Fälldin  för  att utbilda 96  libyer i teleteknik. Planen stoppades. Som generaldirektör för Svenska institutet i fem år var han både omtyckt och beundrad. 

Sin mest lyckade och uppmärksammade insats gjorde han kanske under fem år som generalkonsul  i  New York från slutet av nittiotalet. Hans aptit på The Big Apple var stor och han sålde in sitt Sweden brett och kreativt. E-posten hade haft sitt genombrott och generalkonsuln började skriva ett vitt distribuerat veckobrev med analys av den politiska utvecklingen i USA – plus guide till utställningar och evenemang, krogtips samt som grädde på moset ypperliga matrecept. 

I New York genomförde Wästberg också en kidnapping som än i dag återges i olika versioner, både i Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen och i UD:s korridorer vid Gustaf Adolfs torg. Statsminister Göran Persson skulle till New York för invigningen av FN:s höstsession. På den svenska FN-ambassaden satt ambassadören Pierre Schori och väntade på den celebra gästen. Men statsministern dök aldrig upp. 

Generalkonsul Wästberg hade nämligen kört ut till flygplatsen och personligen mött Persson och sedan installerat honom i det praktfulla konsulatet på Park Avenue. En varm vänskap utvecklades – och för statsministern blev Schori en bifigur som han sidsteppade.  

Lite mer sådan fräckhet hade inte skadat under de där två åren på Expressen.