Han tecknade vackert

Leif Zetterling hade sin egen teknik när han genom åren fångade Margaretha Krook, Göran Persson, kung Carl XIV Gustaf, Pehr G. Gyllenhammar, Kristina Lugn, Benny Andersson, Per Gahrton eller någon annan av de många kändisar som han porträtterade genom åren. 

Han umgicks nära dem. Ibland flyttade han till och med in i deras hem. Med utseende som en tonårspojke och väluppfostrad var han välkommen. Han snurrade runt dem i deras vardagligsliv. ”Kom, sitt modell för mig en liten stund”, kunde han säga plötsligt.  

Men han hade vare sig staffli, duk eller pensel. Bara en liten kamera. Föremålet fick vända och vrida sig, titta upp, titta ner. Sedan var det i den ljusa ateljén hemma på Söder som tavlan blev till. 

Det blev bra. Så bra att när forne Volvochefen PG Gyllenhammar skrivit en bok och förlaget föreslog olika fotografier till omslaget, svarade Gyllenhammar: ”Det finns bara en bild som gäller – Zetterlings porträtt av mig.” I profil med en hand mot underläppen. 

Likadant med kungen. Tavlan visar en grabbig, lätt skäggig friskus med en röd pullover över axlarna framför ett hav med en krigsgrå torpedbåt i fonden. Förtjusning från modellen och hans omgivning. Men också ett mysterium. Ingen vet längre var tavlan finns. Försvunnen. Stulen? Gömd av någon närstående? 

Kommersiellt var porträttmålandet (det blev fler än 150 verk) en lysande idé. Men det var bara en sträng på Zetterlings lyra. Själv använde han sig gärna av titeln ”formgivare”. Efter utbildning vid Den Grafiske Højskole i Köpenhamn jobbade han med reklam och skapade många bokomslag; 4000 enligt främste supportern och mentorn Jan Myrdal.  

Zetterling gjorde ett bokomslag till Myrdal som svarade med att göra Zetterling intresserad av samhällsfrågor och att bli politisk tecknare. Det var när politiken dominerades av 68-vänstern.  

Zetterling tecknade vackert, komponerade uppfinningsrikt men blev genom en viss politisk korrekthet mindre intressant än kollegorna EWK, Martin Lamm och Riber Hansson.  

Vid ett benådat tillfälle skildrade han Folkhemmet i förfall med Moder Svea som ett fnask på Malmskillnadsgatan. Men Zetterling trampade oftast på i 68-spåret och var emot Kapitalet och Tronen, Nato, EU, globaliseringen, Carl Bildt, Ingvar Carlsson (som han ritade enormt elakt), Fredrik Reinfeldt och en hel del annat. 

Fast han fick med tiden EWK-priset för ”välkomponerade och genomarbetade teckningar som med sitt lockande yttre och sitt bitska innehåll representerar den goda politiska cartoonen”. 

Mycket av det han tecknade och målade finns samlat i böcker med förord av prestigefyllda författare, bland andra Lars Forssell. Denne hade satt sig in i ämnet. Han skrev: ”Satir kräver alltså humor. Man måste kunna skratta åt eländet. Dessutom – jag tror det är det viktigaste, måste man kunna skratta en smula också åt sig själv.” 

I en annan bok skrev Jan Myrdal förordet. ”Jag tycker om Leif Zetterlings bilder då de inte är trivsamma. De roar, man skrattar till. Så stelnar grinet i ansiktet sardoniskt för så här är det ju. Just så groteskt-komiskt. Därav formen; den omsorgsfullt utarbetade balansen mellan realism och drömbild.” 

Det gav utdelning. Från Världsbanken klagade dess chef Robert McNamara i telegram till utrikesdepartementet i Stockholm, när SVT hade visat Ulf von Strauss och Leif Zetterlings animerade film ”Den amerikanska drömmen”. Och när Aftonbladet tryckt bilden ”Oppositionsledaren” protesterade Svenska Dagbladet på ledarsidan. Vapentillverkaren Bofors chefer såg Leif Zetterlings bilder från Karlskoga i Linjeflygs tidning ”Upp och Ner” och hotade därefter med att bojkotta Linjeflyg.  

Där finns satirikerns livsluft: diplomater, politiker och storföretagare ska ogilla hans verk.