Flyktingen som kom in i kungens inre krets

Jörn Beckmann levde ett händelserikt liv. Vid 14 års ålder nådde han som flykting svensk mark och nästan 50 år senare återfanns han i kungens inre krets i befattningen som hovstallmästare. 

Beckmann föddes i ett övreståndshem i Reval, som Tallinn hette då. Pappan, Kurt Beckmann var försäkringsagent och Baltendeutcher från den tyska kultur hade funnits i Baltikum i 800 år. Mamman, Margarete Camesasca, kom från en tysk-italiensk släkt i Moskva. Familjen Camesasca drev textilindustrier, men förlorade allt de ägde under ryska revolutionen.  

När andra världskriget låg i luften 1939 och Sovjet trängde på, flydde familjen Beckmann till  Polen där Kurt arbetade som godsförvaltare. Hösten 1944 blev han inkallad och under den följande vintern, när Röda armén närmade sig, flydde Margaret än en gång med de fyra barnen. Den då elvaårige Jörn bar familjens silver i en väska och med bara den och kläderna de hade på kroppen lyckades de ta det sista tåget västerut.  

Efter många strapatser kom de till britternas ockupationszon nära Hamburg där Kurt anslöt och barnen sattes i skola. Mamma Margaretes slutsats efter en revolution och två världskrig var att utbildning och god uppfostran var det enda som ingen kunde ta ifrån en.  

År 1948 låg Tyskland i ruiner och familjen bestämde sig för att lämna landet. Kurt hörde om släktingar som i efterkrigskaoset lyckats ta sig till Kanada och om andra som fångats in och skickats till Sibirien. De bestämde sig för att söka framtiden i Sverige och med hjälp av kontakter utverkade de tillstånd både att lämna Tyskland och att resa in i sitt nya hemland.  

Familjen tog tåget genom Danmark till Malmö och vid ankomsten frågade de en vänligt sinnad polis var de kunde övernatta då de hade ont om pengar. 

”Ni kan få sova på polisstationen till imorgon – men vad vi kan erbjuda är arrestceller”, svarade konstapeln. 

De fyra barnen inackorderades sedan i olika svenska familjer. Margarete fick tack vare sina språkkunskaper snart jobb som översättare på Asea i Västerås. Efter ett år återförenades familjen där i en nybyggd tvåa för företagets personal. Kurt drog på sig blåställ och blev en noggrann traversförare. 

Jörn Beckmann gick latinlinjen på Rudbeckianska gymnasiet där han tog studenten i maj 1953 och premierades för ett av årskursens högsta betyg.  

Han ville bli kavalleriofficer och lyckades utverka ett förtida svenskt medborgarskap med hjälp av den fosterfamilj där han tillbringat sin första tid i Sverige. Hösten 1953 ryckte han in vid Norrlands dragoner i Umeå. Han kom senare att säga, att ”det var min erfarenhet som krigsbarn som fostrade mig till flit och att använda min intelligens”.  

Jörn Beckmanns trevliga utseende och goda manér var honom till hjälp när han bad om grevinnan Caroline Wachtmeisters hand. De gifte sig i september 1961. Hans militära karriär var rak och snabb och han tog alla steg en officer förväntas ta för att nå toppen i sin bransch.  

Efter Arméns ridskola och Infanteriets stridsskola gick han högre kursen på stabslinjen vid studerade vid British Army Staff College. Beckman var sedan lärare vid Militärhögskolan innan han befordrades till generalmajor och blev stabschef i Östra militärområdet.  

Några år på nittiotalet efter Berlinmurens fall tillbringade han som militär rådgivare åt Sveriges delegation vid de europeiska säkerhetsförhandlingar i Wien som så småningom utmynnade i OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.  

Med dessa erfarenheter i bagaget blev Beckmann rådgivare åt Utrikesdepartementet och tillsammans med eliten i svenskt försvar, samlad i Krigsvetenskapsakademien, skrev han uppsatser i böcker om svensk försvarspolitik och strategi samt även sin egen livsberättelse. 

Han gladdes åt att kröna karriären med att under sju år kring sekelskiftet vara hovstallmästare. I den rollen ansvarade han för kungahusets transporter och red närmast bakom den kungliga vagnen vid korteger. Sin dagliga morgonritt tog han gärna genom Narvavägens allé på väg ned mot Djurgården i Stockholm. 

”Och”, noterade en veterinär som ibland kallades in för att kurera Beckmanns hästar, ”när Jörn talade om sin chef sa han inte ’kungen’. Han sa alltid ’konungen’.”