Han var en av de bästa spelarna i NHL:s historia

Idrottsstjärnor finns många. Men legendarerna är få. Dessa platsar: tennisstjärnan Björn Borg, utförsåkaren Ingmar Stenmark, tungviktsboxaren Ingmar Johansson, löparen Gunder Hägg samt Börje Salming i den mest folkliga sporten, ishockey.

För att bli en legendar krävs mer än att springa fortare, hoppa högre eller göra fler mål än alla andra. Det räcker inte med världsrekord och enastående insatser. Det krävs en speciell karaktär. Det behövs en amalgam av karisma och folklighet.

Det som gjorde Börje Salming till en sådan legendar var hans livsbana fylld av dramatik. Det tuffa utseendet var resultatet av en sammandrabbning på isen varvid Salming fick en skridsko i ansiktet. Det höll på att kosta honom livet. Med 300 stygn räddades både fejset och livhanken.

Salming var same, född i Salme by – därav efternamnet – i Jukkasjärvi på Torne älvs norra strand och uppvuxen i Kiruna. Där fick han två livsavgörande råd.

Mamma Karin, som 95 år gammal lever kvar i Kiruna, gav det första till Börje när denne kom upp i tonåren: "Jag bryr mig inte om vad du gör, du får bara inte bli gruvarbetare."

Pappa Erland hade, när Börje bara var fem år, i gruvans djup arbetat som reparatör, fastnat i ett transportband och krossat tinningen med dödlig utgång.

Storebror Stig, fyra år äldre, som blivit ishockeystjärna i Brynäs i Gävle, gav några år senare det andra rådet: "Kom hit – innan Kirunaraggarna tar dig."

Börje hade tidigt börjat med hockey och visade sig ha rätt inställning, bra speluppfattning, skridskoteknik, vilja och oräddhet som på Kiruna AIF:s naturis utvecklades till lugn, enkelhet och rutin.

Börje följde storebrors råd och det blev en värvning som hette duga. En reporter frågade något år senare, när Salming blivit svensk hockeys största stjärna: Vilken var övergångssumman?

"Jag fick en skinnjacka", sa Salming.

Men priset på honom blev högre när han 22 år gammal skrev på för Toronto Maple Leafs i NHL, världens tuffaste liga, och stannade där i 17 säsonger. Han fick det gott ställt – men inkomsterna hade ingen likhet med de som dagens stjärnor kan dra in. Han hade en förmögenhet runt 18 miljoner kronor.

Inom NHL, dit Ulf Sterner värvats, hade om svenska spelare använts den nedsättande termen "chicken Swedes". Veklingar. Med Salmings ankomst dog beteckningen.

Hans fysik var ut över det vanliga, 185 cm lång och 95 kilo tung. "Han var som en betongvägg", sa en lagkamrat, "och han levde på det." Salmings position var back och han sköt med vänsterfattning. Han spelade fler än 1.000 matcher.

"Han var i första hand spelfördelare", säger en svensk hockeyreporter som följde honom i Toronto. "Inte målgörare. Ändå blev det många, många mål från Börjes klubba."

Snart röstades han in på listan över de 100 bästa spelarna i NHL:s historia, plats 75, ende svensk på listan. Tio år senare korades han i samband med Internationella ishockeyförbundets 100-årsjubileum till en av de sex största spelarna genom tiderna. Salming blev 1996 förste europée som valdes in i Nordamerikas Hall of Fame och 1998 även i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame.

Väl tillbaka i Sverige och med flera äktenskap och många barn senare blev den  sista perioden i Salmings liv tragisk men ändå storartad. Han drabbades av den obotliga nervsjukdomen ALS. Armar och ben förlamades. Förmågan att tala och svälja påverkades.

Det blev en kamp mot klockan. I höstas bjöds Salming med familj till Toronto, 50 år efter sin första resa dit, för att hyllas. Bokstavligen förstummad togs han emot som en hjälte. Hans tröja med nummer 21 hissades i taket på Torontos arena. Återkommen till Stockholm arrangerades ännu en gala i Avicii arena. Han hyllades för sitt motto genom livet: "Ha alltid kul. Ge aldrig upp." Det blev det sista framträdandet. Bara en vecka senare dog han. Det var som slutscenen i en opera. "Hyllningarna", sa en vän, "tog alla hans krafter. Och han tog farväl av sig själv."