Han var en av Sveriges mest uppmärksammade tonsättare

Ralph Lundsten, tonsättare, dog den 5 juli. Han blev 86 år gammal.

Text:

Bild: TT

… och Ralph, när är du född?” 

Kompositören tittade upp: "1936 - men alltid 17 år." 

Svaret var sanningsenligt. Åtminstone i Ralph Lundstens värld. För den var egen. Hans egen. 

Sveriges och en av världens mest uppmärksammade tonsättare av elektronisk musik sa om sig själv: ”Jag lever med fötterna på jorden och huvudet bland molnen för att inte säga i kosmos.” 

Lundsten, uppvuxen i Ersnäs i nordligaste Norrland under kärva förhållanden, blev paradoxalt en speleman som skapade musik för livets alla skiften. En brittisk musikkritiker beskrev en gång hans musikaliska gärning: ”… ljud som tankats med mytologi, historia, science-fiction och new age.” 

Nåja, allt var inte mystiskt och mytiskt. Lundstens mobiltelefonsignal, som också var Radio Swedens signaturmelodi, bar namnet ”Ut i vida världen”. En beundrare beskrev den som ”vårt lands fungerande nationalsång”. 

Han intresserade sig för new age-rörelsen och har beskrivits som ”den evige hippien”. Han var även aningen kändisfixerad och umgicks med Harry Schein och Carl-Gustaf Lindstedt. 

Dock var det genom handfast arbete som Lundsten gjorde avtryck.  

Som femtonåring hade han flyttat till Stockholm och han vara bara en bit över tjugo, när han startade bild- och elektronmusikstudion Andromeda. Vid Skurusundet i Saltsjö-Boo utanför Stockholm hittade han en egenartad trävilla. Huset var förfallet. Balkongerna hängde i bara takplåten. Tornet höll på att upplösas. Skorstenarna hade krackelerat. Taket höll på att rasa in. Avloppet läckte, stanken var vidrig. 

”Jag hade ju haft en ganska hemlös barndom”, sa senare kompositören. ”Det var min dröm att skapa ett vackert hem. Jag ville ha solglitter och söderläge. På kartan hade jag prickat in var detta fanns.  Det var så jag hamnade i kråkslottet i Saltsjö-Boo.” 

Genom Lundstens fantasi och ihärdighet – och till grannarnas förfäran – renoverades huset till ett knallrosa sagoslott, omväxlande kallat Villa Frankenburg och Pink Palace. 

”Mitt hem är impregnerat med lust, livsglädje och romantik”, brukade han säga. ”Folk undrar var jag fått tag i alla unika saker som finns där. Jag har bara en regel: öppna korpgluggarna och du upptäcker att världen är full av originella ting. Det gäller bara att inte ha en Ikea-katalog hemma.” 

Hemmet blev något av en vild, psykedelisk fantasi. (Det gick bra även för det påvra barndomshemmet i Ersnäs; det är numera restaurang under namnet Ralph Lundstengården). 

I Frankenburg fanns hans Andromedastudio med syntar från sextiotalet. Huset såldes 2015. Lundsten hade ofta uttryckt förhoppningen att Frankenburg skulle bli ett museum. Så blev det nästan; studion är donerad till Scenkonstmuseet i Stockholm. Frankenburg blev en publik framgång som ledde till att till att Andromeda Fan Society bildades. Den har blivit Sveriges största privata kulturförening. 

Lundstens musikproduktion bestod av natursymfonier samt rymd- och meditationsmusik. Han var också verksam som filmare och konstnär och blev föremål för utställningar på Moderna Museet och Nationalmuseum. Tack vare sin särart i svenskt musikliv hade han lätt att locka till sig eliten bland musiker – Janne Schaffer, Björn J:son Lind, Björn Inge och Wlodek Gulgowsky.  

Hans musikaliska produktion innefattar fler än 700 verk, allt från minimalistisk elektronisk musik till naturromantiska verk, musik för meditation och balett. Han gav ut 650 opus på LP- och cd-skivor, producerade tolv prisbelönta filmer, skrev fyra böcker, gjorde musik till Operan i Stockholm. Hans natursymfonier och kosmiska musik användes i hundra baletter, och – kanske viktigast – hans meditativa musik användes runt om i världen som terapi för att häva ångest. 

Genom hela karriären – han skulle avskytt ordet – flödade Lundstens fantasi och säregna humor. I en kåserisamling, ” Happy Earthday”, läser vi om en människa som ”från ung jordling blir ambassadör för Andromeda och yttre rymderna”.  

Det var ganska naturligt, att när han skrev sina memoarer fick de titeln ”En själens vagabond”.