Han var en livsnjutare

Han hade kropp som en brumbjörn och ansikte som ett vänligt troll. Och den sjungande finlandssvenska dialekten förstärkte bilden av ett gosedjur. Jan Aschans spirituella ironi fick därför extra effekt, när han med honungslen röst – spetsad med aningen arsenik – ordkargt karakteriserade en situation eller en person.  

En kollega med onödigt stort ego kunde glida in på en presskonferens och för första gången möta den vänlige Aschan som utbrast: ”Åååh – och här har vi  nationaaaaalreportern…” 

Hans liv präglades av att han yrkesmässigt ofta var ”medföljande”. Hustrun Kerstin Bauer (hans tredje) hade nämligen i svenska UD en roll som  trouble shooter, alltså den som skickades till exotiska platser för att reda upp någon kritisk situation eller fylla en tom stol.   

Aschan följde med över hela världen och med spelad ödmjukhet svarade han alltid, när någon kompis kom med förslag om utflykt till ett främmande land eller en hemtam bar: ”Jo … jag ska bara kolla med myndigheten.” 

Han föddes och växte upp i Vasa i det svenskspråkiga Österbotten i Finland och pluggade så småningom statskunskap på universitetet i Helsingfors. Samtidigt jobbade han på den finlandssvenska statustidningen Hufvudstadsbladet, eller ”Husis”. 

 Aschan gjorde intryck på omgivningen. En kollega som ”bara” arbetade på den svenskspråkiga kvällstidningen Nya Pressen i Helsingfors har berättat om hur han som nybliven journalist helt kort fick hälsa på Aschan och dennes dåvarande hustru, Marina Stenius, ett känt namn i tidens radikala studentkretsar. ”Jag förstod att Janne hörde till ’de stora pojkarna’, ty han hade tagit sig över till Stockholm och fått jobb på Svenska Dagbladet.” 

Aschan hade redan ett distinkt namn som han dock gjorde ännu mera distinkt. Med ett C i mitten. Vad stod C för, undrade man vänkretsen? I dopet hade fått mellannamnet Kristian. Med K. Skit samma. Det blev en bra byline i tidningen. 

Efter ett år i Stockholm rekryterades han till Bonniers som börjat bygga upp ett fackpressförlag och ville ge ut tidningen Modern Datateknik. Projektet leddes av tidningslegenden Carl-Adam Nycop, skapare av Se och Expressen, också han finlandssvensk. Aschan, som var mycket teknikintresserad, gick några grundkurser i datateknik på IBM och så var saken biff. Snart var han chefredaktör. 

Mera avgörande för hans liv var att han senare blev presschef på det skandalomsusade pappersbruket i Bai Bang, en gåva från den svenska socialdemokratiska regeringen till Vietnam. Det var där han träffade Kerstin Bauer, som då jobbade på svenska ambassaden i Hanoi. Livet rullade vidare och paret hamnade i Hongkong där Aschan skrev mest för ingenjörstidningen Ny Teknik men också för lyxbladet Connossieur. ”Nu flyger jag på reportageresa till Australien och till mina plikter hör att inspektera vinproduktionen i Hunter Valley”, kunde han säga. 

Han var livsnjutare med stamkrogar i alla världsdelar. Under åren i Berlin samlades korrarna där på Zwiebelfisch, en ”Kneipe” i stadens hjärta. I Hongkong var det Foreign Correspondents Club, som inte bara var romantiskt utan också billigt. Viktig där var den årliga "herrarnas jullunch", en institution som han inte missade och där Aschan kunde berätta war stories eller om sin senaste resa till ”Kulan”, hans eget namn på Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.  

I Stockholm sågs han ofta tillsammans med finlandssvenska vänner på Löwenbräu vid Fridhemsplan. Samtalen gällde mot slutet allt oftare forna tider i Helsingfors: ”Kalle, lever han? Har du hört något om Ville?” 

Framöver får vännerna som för traditionen vidare spekulera kring frågan: ”Vad skulle Janne ha sagt om det här?”