Han var en lojal liberal

Björn Molin var en folkpartist och göteborgsliberal av den gamla skolan. Han kunde förena tydlig ideologi med sund pragmatism. Det är inte förvånande att han var den första – och förmodligen hittills enda – borgerliga minister som fått en inbjudan att tala på ett LO-förbunds kongress, Beklädnadsarbetareförbundet. Här finner vi några av Björn Molins främsta egenskaper; politiskt mod, en vilja att förklara sina åsikter och samtidigt lyssna på motargumenten. Detta var 1981 och regeringen Fälldin III var utsatt för kritik från både höger och vänster. Moderaterna, som hade lämnat regeringen, kände sig snuvade på makten av Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten och Socialdemokraterna hade fortfarande fantomsmärtor efter valförlusten 1979.  

Björn Molin återkom ofta till att tiden som handelsminister från våren 1981 till hösten året därpå var den roligaste i politiken. Han tog kampen mot monopol och prisregleringar i strid med tvehågsna centerpartister, men statministern bistod honom. Molins respekt för Thorbjörn Fälldin var stor, men han hade alltid svårt för statministerns eviga piprökande. 

Ett dystert kapitel från ministertiden var dock vapenexporten. För att reda ut misstänkt vapenförsäljning från Bofors via Jugoslavien till Libyen, reste handelsministern till Karlskoga för att träffa företagsledningen och reda ut vad som hänt.  Molin. var mycket förtegen när han återvände till departementet men en sak minns jag honom säga: Marknadsdirektören är en skurk. Han sade inget mera, ingen ytterligare kommentar. 

Han hade påbörjat sin nationella politiska karriär i den nya enkammarriksdagen 1971 med många tunga uppdrag som ordförande i finansutskottet och gruppledare för Folkpartiet. Han fick en särskild relation till Per Ahlmark och härigenom också möjligheten att lära känna Herbert Tingsten närmare. ”Att avsluta dagen med en Manhattan tillsammans med denne gigant var ett privilegium.” 

Moderatledaren Gösta Bohman var dock skeptisk till Molin. ”En jävla halvsosse”, undslapp sig Bohman under ett hetsigt samtal. ”Molin Rouge” var ett annat omdöme om socialliberalen. 

Björn Molin var en lojal liberal, något som blev tydligt, när han förlorade partiledarstriden mot Bengt Westerberg hösten 1983. När valet var över, stod man tillsammans för liberalismen och Folkpartiet. Skulle han blivit en bra partiledare? Jag tror nog att han själv innerst inne kände att han hade varit väl lämpad. 

Björn var en varm Europavän, som tidigt ville att Sverige skulle bli medlem i den europeiska gemenskapen. Han ledde också den stora konsekvensutredningen inför svenskt EU-medlemskap. Han gillade den direkta kontakten med väljarna, han var en rapp debattör och snabb i repliken.  

En minnesvärd episod under tiden i kommunalpolitiken under slutet av sextiotalet handlar om en beslagtagen tavla i Konsthallen i Göteborg, när han var ordförande i Konstutställningskommittén. Peter Dahls målning ansågs ”sedlighetssårande”. Stort rabalder uppstod. Men det fanns inte lagligt stöd att plocka ned tavlan, menade Björn Molin, och han fick rätt. 

Vid sidan av politiken gjorde han en akademisk karriär där han hann med mycket, trots att den inte var så lång. Doktorsavhandlingen om ATP-frågan från år 1965 rönte stor uppmärksamhet, ett arbete där Molin vägleddes av Sveriges statsvetarnestor, Jörgen Westerståhl. 

En lärobok som många har läst är ”Sverige efter 1900 – En modern politisk historia”, där Björn Molin var en av författarna, första utgåvan utkom 1967 och år 1991 kom en tolfte upplaga ut. Han var en bra lärare och som en av hans studenter uttryckte det: ” Hans föreläsningar var en välkommen frisk fläkt bland dåtidens vänsterapologeter.” 

Trots sin akademiska bakgrund framstod Björn Molin som en rättfram och folklig politiker utan choser. Vi ser inte så många av den arten i dagens mediedrivna politik.