Han var en sjukt svängig basist

Sorgen är stor bland musikälskare, men den bäddas in i toner eftersom i stort sett alla svenskar har hört hans musik. Han föddes den 8 januari 1934 i Karlsbad i dåvarande Tjeckoslovakien, och fyra år senare tvingades familjen fly undan judeförföljelserna.  

I det nya hemlandet Sverige visade han tidigt på musikalisk begåvning och hittade så småningom fram till sitt huvudinstrument, kontrabasen. Georg var med i den svenska jazzens barndom när genren var en "fluga" och dansmusik i folkparkerna. Efter att som tonåring fått anställning i Lars Gullins orkester följde många år som musiker på turné där han var den självklara basisten bland 1950-talets supermusiker, sådana som saxofonisten Arne Domnerus, pianisten Bengt Hallberg och trumslagaren Egil Johansen.  

Som arrangör var han flitigt anlitad redan i 20-årsåldern och inspelningen 1961 av Sakta vi gå genom stan i hans arrangemang med Monica Zetterlund, blev en jättehit. I filmen Monica Z från 2013 ändrades historien i manus till att det i stället var hon som hittade på arrangemanget. Georg fick uppleva baksidan av filmbranschens "baserat på en verklig historia" och blev lite stött, han var ju väldigt nöjd med sin insats, den man försökte ta ifrån honom.  

Samarbetet med pianisten Jan Johansson på skivan Jazz på svenska skulle komma att få stor betydelse för svenskt musikliv. När Georg kom med basen till inspelningen i Europafilms studio i Mariehäll utanför Stockholm svarade Johansson "Det blir bara vi" när Georg undrade när resten av orkestern skulle komma. Den finstämda duoskivan är i dag den mest sålda svenska jazzskivan någonsin, där bastonerna som inleder Vi sålde våra hemman känns igen långt utanför jazzkretsar.  

Jan Johansson avled i en bilolycka 1968 och det uppdrag han hade inlett, att skriva musik till den första filmen om Pippi Långstrump, överlämnades till Georg Riedel. Det blev inledningen till ett nytt spår i Riedels musikaliska liv som förvånade många kollegor och honom själv, han hade aldrig tidigare tänkt tanken att skriva musik för barn. Han beskrev det själv i en intervju för upphovsrättsorganisationen Stims medlemstidning: "Det kändes roligt att få göra något så lekfullt. Och jag upptäckte att jag hade ett inneboende melodiskt sinne som fungerade väldigt bra till barnvisor."  

Samarbetet med Astrid Lindgren pågick under många år och resulterade i några av våra mest älskade visor där Georg själv gärna nämnde Fattig bonddräng till filmen Emil i Lönneberga som sin personliga favorit. Även författare som Lennart Hellsing, Ulf Stark och Gunilla Bergström vände sig till Georg när deras barnböcker skulle kläs i toner. Signaturmelodin till filmerna om Alfons Åberg med sina udda taktarter var en programförklaring från Georg; man måste inte skriva enkla melodier bara för att det är barn som lyssnar.  

Oavsett den slump som ledde till att han började skriva musik för barn skulle Georg Riedel haft stor påverkan på svenskt musikliv. Hans enorma produktivitet under en 70 år lång karriär vittnar om det. Förutom den fina barnmusiken skapade han operor, musikaler, sviter för jazzorkestrar, filmmusik och gjorde ett oräkneligt antal skivinspelningar.  

Det faktum att Georg Riedel som litet barn på flykt undan krig skulle växa upp i ett nytt land och här skapa något av det svenskaste som finns, Idas sommarvisa, som i dag sjungs på skolavslutningar, lär oss något om hur världen ser ut, och hur den kan vara. Sången utgör med sin intelligenta melodi och harmonik en grundsten i det musikarv som den centraleuropeiske juden Georg Riedel förvaltade – det svenska vemodets melodier som går mellan dur och moll.  

Men för oss jazzmusiker var han något som vi kanske håller ännu högre, han var en sjukt svängig basist. Jag tror verkligen han hade uppskattat att det kom med i en minnestext över hans gärning.