”Han var en skogens man”

Han hade stil. Besatt  både vänlighet och värdighet och förekom i de förnämligaste sammanhang: han förlänades Hans Majestät Konungens guldmedalj av 12:e storleken att bäras om halsen i Serafimerordens band. Konungens medalj ”för lång och trogen tjänst”. Två gånger. Av Estland tilldelades han Örnkorsets orden. Glitter!  

Mer prestigefyllt var när han som chef för Norrlands dragonregemente, K 4, i Arvidsjaur under kalla kriget inbjöds att utbilda sig vid jägarskolan vid The 75th Ranger Regiment  i  Fort Benning, Georgia, med dess motto: ”Dödlig, smidig, flexibel.” Det anses vara alla jägarutbildningars heligaste altare. 

Men hur ärofyllda nyheterna om (sedemera) generallöjtnant Mertil Melin än var fanns alltid någon som ropade: ”Hitta en korrekturläsare! Så här kan man för fan inte heta. Vi måste rätta.” 

Mertil. Inte Bertil. Jo, så kan man heta. Det finns förklaringar. Närmare bestämt i Stånga på Gotland, där Melin föddes. Pappan var en konservativ gotländsk bonde. Gården bar namnet Maldes. Med M. Äldste sonen, som skulle ärva gården, bar namnet Mats. I veckotidningen Hemmets Journal fann pappan ett stavfel. En Bertil hade blivit Mertil. ”Ha”, sa pappan, ”ett bra namn för vår nye lille son.” 

”Tack vare namnet”, sa senare en släkting, ”blev han alltid hågkommen.”  

Fast det fanns fler skäl: slump och målmedvetenhet. Som sommarjobb på Gotland sattes han av en tillfällighet att sköta hästar. Det gav honom infallet, att som värnpliktig söka till kavalleriet i Umeå. Hans ambition blev att ta hand av sina hästar, inte att bli en tävlingsryttare.  

Melin trivdes i det militära och kom så småningom in på arméns kadettskola Karlberg, 176:e årskursen. Där engagerade han sig i det sociala livet och var bland annat Höga rådets mäktigaste man, vilket motsvarar ordförande i elevrådet. 

Mertil Melin beskrevs av andra officerare, bland dem sin logementskamrat under utbildningstiden, den svenska Bosnienöversten Ulf Henricsson, med orden rekorderlig och rak, ärlig och sportig. Han behöll sin gotländska dialekt livet ut, enligt dem som kände honom. Men anpassade den för att göra sig förstådd på rikssvenska; hans hästar var ”hästar”, inte russ som de heter i den varma, egenartade gååt-lenn-skenn. 

Kavalleristen och jägarsoldaten krönte karriären med posten som arméchef under åren 1996 till 1998. Han utsågs också till posten som Sveriges ledamot vid EU:s militärkommitté och i Natos militärkommittée för partnerländer i Bryssel, vilket i praktiken gjorde honom till Sveriges militära representant i Nato, den militäre rådgivare som, direkt underställd ÖB, ger råd till beslutsfattarna i militära frågor.  

Han blev senare adjutant till kung Carl XVI Gustaf och slutligen Hans Majestäts hovstallmästare, det vill säga chef för hovstallet. Det är en hederstitel som utdelas av kungen själv. Hovstallet svarar för de hästar, paradvagnar, bilar, uniformer och seldon som används vid ceremoniell representation, men också för planering och genomförande av alla transporter med bil för kungafamiljen. 

Melin innehade tjänsten i  tolv hela år mellan 2003 och 2015 och det var i den rollen han red bakom kronprinsessan Victoria och prins  Daniel under deras bröllopskortege genom Stockholm 2010. 

Melins hobby var jakt. Hustrun, med det i familjen Melin passande förnamnet  Margaretha, har beskrivit sin make: ”Han var en skogens man.”   

Och även om han stammade från Gotland så förde honom tjänsten till posteringar i hela riket, till och med i Belgien. Så här skrev han i  minnesskriften till femtioårsjubileet för kurskamraterna från Karlberg: ”Jag har gjort en 'resa' från Gotland, via Umeå, Karlberg, Umeå, Stockholm, Umeå, Stockholm, Visby, Arvidsjaur, Boden, Stockholm, Boden, Bryssel och sist Stockholm.” 

Sannerligen ingen dålig färd för unge Mertil (korrekturet: låt M stå) Melin från Stånga.